A Perfect Circle är lugnare – men fortfarande storslagna

Publicerad 2018-04-20

A Perfect Circles nya album är äntligen här. Och i juni vankas bandets allra första Sverige-spelning.

ALBUM Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Efter 14 års dvala är A Perfect Circle tillbaka – och deras inställning till världen är mörkare än någonsin.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
A Perfect Circle
Eat the elephant
BMG/Warner


ROCK Att lyssna på musik är att resa i tid och rum.

Varje gång mina trumhinnor sätts i vibration av A Perfect Circles sällsamma rock förflyttas jag till mitt gamla tonårsrum.

Till mina posters av Marilyn Manson, utnötta OKEJ-tidningar och dagböcker proppfulla med dramatiska betraktelser om obesvarad kärlek och omogna pojkar – som ofta skrevs till just tonerna av A Perfect Circle. Och då främst albumet ”Thirteenth step”.

Efter tredje plattan, det samhällskritiska coveralbumet ”Emotive”, lades bandet åt sidan på obestämd tid.

Grundarna Maynard James Keenan och Billy Howerdel behövde rimligt nog fokusera på sina huvudband: Tool respektive Ashes Divide.

Först nu, 14 år senare, har A Perfect Circle dammats av igen.

Och bandets sångare och huvudsakliga låtskrivare Maynard James Keenan är mer förbannad än någonsin.

Ilska, frustration och känslor av vanmakt över samhällets tillstånd, framför allt i hemlandet USA, har resulterat i albumet ”Eat the elephant”. En i allra högsta grad politisk platta som skickligt sätter ord på det Keenan anser vara fel i omvärlden.

I kraftfulla ”Talktalk” riktas irritationen mot USA:s liberala vapenlagar och stegrande problem med vapenrelaterat våld.

”The doomed” avhandlar social orättvisa, alarmerande klassklyftor och att de med pengar, makt och tvivelaktig moral alltid segrar medan samhällets svaga är dömda att förlora.

Och i smärtsamt vackra ”So long, and thanks for all the fish”, vars titel är hämtad från ”Liftarens guide till galaxen”, kastar Keenan en känga mot människans ytlighet och slösaktighet som han menar kommer att förgöra oss:
”We wasted every second dime/On politicians, fancy water and guns and plastic surgery”.

Rent musikaliskt är det här ett betydligt lugnare och mer återhållsamt A Perfect Circle. Den dystra och stundtals stridslystna domedagstematiken har paketerats i en oväntad stillsam ljudbild.

Plattans försiktiga tempo, avskalade lågmäldhet och poetiska underton för ibland tankarna till avlägsna kollegor som Chelsea Wolfe, Anna von Hausswolff och Death Cab For Cutie.

Men utvecklingen är inte på något sätt förvånande, och inte heller en besvikelse.

Fängslande gitarrslingor avlöser varandra på löpande band, Keenan fullkomligen glänser med sin storslagna röst och tjusiga orkestrala stråk- och pianostycken bäddas in i intelligenta och sofistikerade arrangemang.

”Eat the elephant” känns i varenda cell i kroppen, och bandets meningsfulla musik utgör ett sagolikt fint soundtrack till vår svåra samtid – och olycksbådande framtid.

Samt mina mentala tidsresor, förstås.

BÄSTA SPÅR: ”Talktalk”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!