Teenage Fanclub är lika bra som alltid

Publicerad 2021-04-30

Teenage Fanclub verkar tilltalande tillfreds med tillvaron på nya skivan ”Endless arcade”.

ALBUM Det elfte Teenage Fanclub-albumet låter precis som det elfte Teenage Fanclub-albumet ska låta.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Teenage Fanclub
Endless arcade
PeMa/Border


POP Det här är den första Teenage Fanclub-skivan utan Gerard Love. För vilket annat band som helst skulle det vara en tragedi att bli av med en låtskrivare som, bland annat, har försett gitarrpophistorien med låtar som ”Sparky’s dream” och ”Ain’t that enough”. Men den här Glasgow-kvintetten innehåller som bekant och sällsynt nog två pennor till av precis lika hög kaliber, de nu enda kvarvarande originalmedlemmarna Norman Blake och Raymond McGinley, så saknaden efter Love känns högst hanterbar.

”Fannies” gör inte skivor så ofta längre – de senaste två decennierna har de snittat på en ungefär vart femte år – men passionen för den pop som plockar de ljuvaste harmonierna från de i det här sammanhanget ofrånkomliga tre b:na - Byrds, Beach Boys och Big Star – är helt intakt även på andra sidan av 50-strecket.

Yes, Teenage Fanclubs elfte album låter exakt som ni tror att det ska göra, och precis som de senaste två albumen ”Shadows” och ”Here” låter det även precis så bra som vi hade vågat hoppas. I Loves frånvaro har keyboardisten Dave McGowan bytt till bas och Euros Childs från det på 00-talet så omhuldade walesiska folkpopbandet Gorky’s Zygotic Mynci har klivit in på keyboards och körer. Men kemin och atmosfären känns välbekant på finast tänkbara sätt.

Det här bandets uttryck handlade redan på genombrottsalbumet, det i höst 30-årsjubilerande ”Bandwagonesque”, mer än något annat om att revitalisera och sätta personlig skruv på odiskutabelt odödlig pophistoria, och även om frisyrerna var ymnigare och mängden jeansjackor fler då har de lyckats växa upp med sin popidé på ett sällsynt respektabelt sätt. Numera känns den allt annat än popstjärniga framtoningen rentav som en bärande del av konceptet.

”Endless arcade” har Blake och McGinley skrivit ungefär lika mycket var. Det går möjligen att haja till på att Blakes inledande ”Home” är över sju minuter lång, eller att han i ”The sun won’t shine on me” vågar sig på en vals.

Men på det stora hela gör skottarna samma melankoliska men alltid hoppfulla pop. De verkar ha kommit till något slags ro med åldrandet och vill dela med sig av insikter från resan. ”Don’t be afraid of this endless arcade that is life”, som McGinley sjunger i titellåten.

Med åren blir det nämligen tydligt vad det är som verkligen betyder något. En låt som Blakes ”I’m more inclined” känns någonstans extra drabbande för att det är först nu, vid 55 års ålder, som han skriver den: ”I didn’t find religion/I never needed to/I’m more inclined to put my faith in you”.

Teenage Fanclub kan förmodligen fortsätta göra den här sortens pop precis lika bra i 20 år till, och jag hoppas innerligt att de gör det.
BÄSTA SPÅR: ”I’m more inclined”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Vackert och välsnickrat Teenage
Fanclub