Bleachers kanaliserar sin inre Springsteen

Publicerad 2021-07-30

Han må se ensam ut. Men på skiva backas Jack Antonoff upp av en rad storslagna gäster.

ALBUM Ljudbilden på Bleachers tredje album präglas ofta av distade gitarrer och 80-talsinspirerad synth. Men Jack Antonoff är i vanlig ordning som bäst när han ägnar sig åt känslosam popmusik.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Bleachers
Take the sadness out of Saturday night
RCA/Sony

ROCK Jack Antonoff växte upp i New Jersey och var killen i skolan som spelade i ungefär alla band. Som 15-åring bildade han och klasskompisarna punkbandet Outline och Antonoff var med i flera konstellationer innan han började i popgruppen Fun, mest kända för megahiten ”We are young”.

Men Antonoff hade andra drömmar. Han hoppade av Fun, startade det egna projektet Bleachers och strävade samtidigt efter att bli en hitskapande låtskrivare och producent.

Genombrottet kom omgående med Taylor Swift-singeln ”Out of the woods” och plötsligt tycktes listan över samarbeten aldrig vilja ta slut: Lorde, St Vincent, Carly Rae Jepsen, Lana Del Rey. Och så vidare.

Men hans eget sound skiljer sig från den städade popmusiken som han tjänar sina största pengar på. ”Take the sadness out of Saturday night” präglas nästan genomgående av distade gitarrer, 80-talsinspirerad synth och ekande sång.

Musiken låter som att den fortfarande experimenterar inne i replokalen.

Det är inbjudande och ger en fin bild av hur låtarna faktiskt kom till. ”Chinatown” blev klar hemma hos självaste Bruce Springsteen (Antonoff brukar tydligen hänga där ofta). Efter att ha hört en demoversion av låten vid middagsbordet frågade Springsteen:
– Ska vi gå in i studion?

Resultatet blev stillsam shoegazerock där The National möter E Street Band. Antonoff sänker sin egen mikrofon och lämnar utrymme till idolen.

Men Springsteens avtryck finns överallt på albumet. Låtar som ”How dare you want more”, ”Big life” och till och med Lana Del Rey-samarbetena ”Don’t go dark” och ”Secret life” drivs av samma spontana, distade ljudbild.

Här finns egentligen bara en låt som skiljer sig från resten. Antonoff skrev inledande ”91” när hans förhållande med skådespelaren Lena Dunham precis hade tagit slut. Låten handlar om ljuset som kommer efter en djup depression, något som skildras av ett dramatiskt fiol- och stråkarrangemang av St Vincent och Warren Ellis från The Bad Seeds.

Springsteen i all ära men det är i hjärtekrossade popstycken som Jack Antonoff är som bäst.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik