At the Gates är en trygg tillflykt

Publicerad 2021-12-03

Sångaren Tompa Lindberg har publiken i sina händer under At the Gates turnépremiär i Uppsala.

KONSERT Med relativt små medel bjuder At the Gates på en välbehövlig verklighetsflykt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
At the Gates

Plats: Katalin, Uppsala. Publik: Strax över 300 personer. Längd: 75 minuter. Bäst: ”The paradox” sitter som en smäck och ”Cold” värmer gött även om det är hett som i en bastu inne i lokalen. Sämst: Hade velat höra fler låtar från nya plattan – exempelvis experimentella ”Cosmic pessimism” – men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Ljudet är dessutom lite svajigt inledningsvis.


UPPSALA. Just som livescenen tillåts vakna till liv igen står pandemin inför ännu en oroväckande utveckling. Men ikväll har publiken lämnat sin oro för omikron vid dörren, för att tillfälligt hänge sig åt Göteborgs finaste exportvara: melodisk dödsmetall.

At the Gates är självaste antitesen till en färgsprakande arenashow. Scenen pryds av en simpel backdrop som föreställer det senaste albumomslaget, och en blygsam ljussättning faller på bandmedlemmarnas kroppshyddor.

No more, no less. Det är lika prestigelöst som en punkspelning i en förortskällare.

Sångaren Tompa Lindbergs ivriga nackrörelser, som får bobblehead-figurer att framstå som stela, är det närmaste man kommer till ett koreograferat dansnummer.

Men bandet behöver inte mycket för att få framträdandet att lyfta.

Jonas Stålhammars och Martin Larssons gemensamma gitarrspel får munnen att vattnas. I synnerhet Stålhammars otaliga solon, som framförs med Snusmumrikens avslappnade attityd.

Och Adrian Erlandssons furiösa trumspel framkallar ibland lika stor kraft som en fulltalig storbandsorkester.

Lindberg är dessutom en närvarande dirigent som koordinerar knytnävar, rop och allsång med stor entusiasm. Med jämna mellanrum skickar han också uppskattande slängkyssar mot publikhavet, vilket får atmosfären att kännas lika gemytlig som en fika hos mor- eller farföräldrarna.

Föga förvånande har det mesta från ikoniska ”Slaughter of the soul” – däribland ”Suicide nation” och ”Blinded by fear” – åldrats finare än Paul Rudd, Hollywoods egen Peter Pan. Även titelspåret, som omedelbart skapar ett kollektivt lyckorus. Redan vid Lindbergs inledande ”go!” är första moshpiten igång.

Som mest slagkraftigast är dock stoff från ”The nightmare of being” och 2014 års comebackskiva ”At war with reality”, även om gensvaret inte alltid blir lika starkt. Som ”The paradox”, där bandet bland annat utmanas med flera tempobyten (Lindberg påar låten som ”en riktigt jobbig jävel”). Efteråt ger det förinspelade mellanspelet ”Der widerstand” kvällens huvudpersoner en chans att samla andan.

Oavsett om bandet strösslar med tilltagna 90-talspärlor eller introducerar nytt material glömmer man för en stund bort ovissheten utanför det gamla godsmagasinets väggar. Det trots att Lindberg knappast sjunger om bäddar av rosor eller förälskelsens skimmer, utan vädrar mänsklighetens skitigaste smutsbyk med stora portioner pessimism. Men proffs som At the Gates får till och med existentiell ångest att låta och kännas tilltalande.


Här kan du se At the Gates i december: 3/12 Norrköping, 4/12 Karlstad, 7/12 Göteborg, 9/12 Stockholm, 10/12 Huskvarna, 11/12 Gävle.

Följ ämnen i artikeln