Florence + The Machine är en otrolig naturkraft

Publicerad 2022-06-10

Florence + The Machine är ett exemplariskt dragplåster.

KONSERT Andra dagen av nya Rosendal Garden Party är kanske festivalens mest intressanta. Dessutom gör Florence + The Machine en av årets bästa konserter.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Florence + The Machine

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Wet Leg

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Snoh Aalegra

Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 10 000. Längd: Wet Leg 40 minuter, Snoh Aalegra 50 minuter och Florence + The Machine 90 minuter. Bäst: ”Supermarket” med Wet Leg, ”Do 4 love” med Snoh Aalegra och ”Dog days are over” med Florence + The Machine. Sämst: Måste fortfarande vara matköerna.


Medan andra festivaler generellt aldrig prioriterar kvinnliga artister på sina affischer väljer nya Rosendal Garden Party att ägna en hel dag åt dessa. Dag två på festivalen är kanske den mest intressanta: postpunkkvartetten Goat Girl, TikTok-sensationen Gayle, hypade duon Wet Leg, r'n'b stjärnan Snoh Aalegra och naturkraften Florence + The Machine.

När det kommer till bokningar träffar Rosendal Garden Party, med andra ord, mitt i prick. På andra sätt har festivalen mer att lära. Inspirationen har till exempel varit Primavera Sound i Barcelona. Givetvis finns inte riktigt samma storslagenhet. Första dagen handlade exempelvis mer om de evighetslånga matköerna än om musiken.

Frustrationen bland de hungriga festivalbesökarna var påtaglig.

Under andra dagen har kaoset lagt sig något och ersatts av en varmare festivalkänsla. Det känns nästan idylliskt när Wet Leg ställer sig på scen. Publiken är blygsam i antal, det är nästan för enkelt att ta sig längst fram mitt under spelningen.

Men bandet spelar som om de stod inför ett fullsatt Glastonbury. Sångerskan Rhian Teasdale tar ofta i så att rösten spricker. Det vilar trots allt något förtrollande över duon, de ser ut som sagolika älvor när de snurrar runt i sina flängiga klänningar under höjdpunkten ”Supermarket”. Publiken kommer igång och dansar ledigt till låtens stora uppbyggnad.

På scenen är dynamiken både avslappnad och levande. Och ibland underhållande teatraliskt. Mot slutet av ”Ur mum” skriker Theasdale sitt yttersta, håller sig för öronen och böjer sig ner på knä. Publiken följer henne och gör detsamma.

Snoh Aalegra bjuder på en mer förfinad show. Hennes lena röst och gungande rytmer lägger sig som ett varmt täcke över festivalområdet.

När man hör henne, det vill säga.

Ibland drunknar hon bland både beats och bas och behöver nästan kämpa för att höras. Och när hon ber publiken sjunga med tystnar allsången vid sidan av musiken.

Men det finns ändå gott om höjdpunkter. Aalegra har en stjärnglans och coolhet som räcker och blir över. Hon behöver bara gå fram och tillbaka över scenen för att hänföra.

Även sången är oklanderlig när den får stå i fokus. Som i den avskalade balladen ”Fool for you”, där rösten sammanflätas vackert med den jazzinfluerade melodin. Men inget slår pianoballaden ”Do 4 love”. I tre minuter verkar publiken håller andan för att ta in varje sekund.

Florence + The Machine kliver på två minuter tidigare än utsatt tid, vilket hör till ovanligheterna när det kommer till dragplåster (The Strokes var hela 30 minuter sena kvällen innan).

Florence Welch känns knappt verklig, hon är som ett mäktigt väsen där hon står i sitt röda hår och rosa klänning med händerna utsträckta med himlen. Sången är alltid något utöver det vanliga. Hon har full kontroll över den även när hon hoppar och gör piruetter från ena änden av scenen till den andra.

Under ”What kind of man” sätter hon sig på knä och viskar versen för att låta rösten sväva fritt i den stora refrängen. Sedan drar hon upp tempot ytterligare med ”Kiss with a fist”. Publiken tar i allt de kan: ”A kiss with a fist is better than none!”.

Konsertens starkaste stund kommer bara några få låtar in. Mitt under ”Dog days are over” ber Welch publiken att lägga undan sina telefoner. Det är viktigt för energin och samhörigheten, förklarar hon. Sedan ber hon alla att hoppa så högt och länge de orkar. Gemenskapen som uppstår är slående.

Men de lugnare stunderna, som ”Big God” och ”Never let me go”, är lika mäktiga och de långa falsetterna ingenting mindre än magiska. Under fina ”Cosmic love” skapar publiken en egen stjärnhimmel med sina telefoner.

– You warmed my cold heart, utbrister Welch från scenen.

Publikkontakten som hon besitter är sällsynt, åtminstone för en artist av hennes storhet. Under ”Dream girl evil” går hon ner bland publikhavet, tar fansen i händerna och omfamnar dem.

Welch har helt enkelt förstått att livemusik är som bäst när artist och publik förenas och blir ett.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik