Kvinnliga metalmusiker visar var skåpet ska stå
Publicerad 2020-04-17
ALBUM Ensam är inte alltid starkast.
När kvinnliga doom metal-musiker går samman på ”Women of doom” skakar patriarkatet i dess grundvalar.
Diverse artister
Women of doom
Desert Records/Blues Funeral Recordings
METAL Det finns förstås en doom metal-värld bortom tidiga giganter som Candlemass och Cathedral. Långt ifrån alla doommusiker är skäggiga snubbar från Skandinavien eller Storbritannien som heter Leif eller Garry.
Den samtida scenen rymmer en uppsjö av kvinnliga uppstickare.
”Women of doom” finansierades genom insamlingsplattformen Kickstarter och samlar nio nya låtar från några av subgenrens mest lovande och prominenta musiker.
Musiken låter därefter.
Samlingsskivan består av en välarrangerad orgie av distade gitarrer, sorgfyllda melodier och blytunga takter som fängslar och förför. Dessutom i en väl avvägd blandning av mjukt och hårt med texter om ockultism, mörker och mystik.
Gwyn Strangs spröda stämma sprider ut sig över starka gitarrslingor och dundrande trumtakter i Frayles stämningsfulla ”Marrow”.
Finstämda ballader från Amy Tung Barrysmith (Year Of The Cobra) och Miny Parsonz (Royal Thunder) varvas sömlöst med tyngre alster från bland andra The Otolith och Alexis Hollada (Doomstress).
Och svenska Besvärjelsen lyser stjärnklart i ”A curse to be broken”, där de frambesvärjer gripande melodier som bär läckra likheter med postmetal-outfiten Cult Of Luna.
I en utopisk värld borde "Women of doom" förstås inte finnas.
Men i kölvattnet av #metoo och #killtheking kommer det knappast som en nyhet att kvinnor, transpersoner och icke-binära ofta exkluderas i metalsammanhang och att det är svårt att ta plats i det testosteronstinna bruset. Trygghet och respekt är inte heller en självklarhet, sorgligt nog.
Men precis som kollektiva Riot Grrrl Sessions är ”Women of doom” ännu ett nödvändigt och stärkande sätt att ruska om patriarkatet.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik