Slowgold bygger en varmare och klarare värld

Uppdaterad 2019-06-13 | Publicerad 2018-02-23

Slowgold spelar givetvis sina gyllene melodier på en Gibson Les Paul Goldtop.

ALBUM Amanda Werne från Göteborg gör drömskt mörk rockmusik som låter och känns som en helt egen värld. Hennes femte album under namnet Slowgold är det bästa hon har gjort.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Slowgold
Mörkare
Playground


ROCK Amanda Werne var med sina körer och sin gitarr en viktig anledning till att Freddie Wadlings sista album blev en stor skiva.
Hon har hänfört tv-tittare med Ratatas ”I dina ögon” i ”På spåret” och Kents ”Utan dina andetag” i Musikhjälpen.

Hon fick pris ett Manifest-pris som ”årets kompositör” i fjol. Hemma i Göteborg har hon tilldelats Totta Näslund-stipendiet och gjort ett bejublat gästspel med First Aid Kit inför storpublik på Liseberg. I somras hoppade hon in i Way Out West-programmet med tre timmars varsel och levererade en av hela festivalens allra starkaste spelningar.

Framför allt har 29-åringen från Majorna under sex år släppt hela fem album och två ep med Slowgold, som både är hennes artistalias och namnet på hennes band.

Den sortens tempo var vanligt i det sena 60- och tidiga 70-tal dit många av grunderna till Slowgolds drömska gitarrmusik kan spåras.
Det är betydligt mindre vanligt i dag, när så mycket av artisteri handlar om att vara marknadsstrateg och rikta välplanerade attacker vid precis rätt tillfällen för att pressa sig igenom bruset.

Amanda Werne har aldrig varit särskilt intresserad av det. Dessutom låter hennes musik som att den kommer väldigt lätt och naturligt till henne.

Albumet ”Drömmar” var ett av fjolårets allra bästa svenska, där det kändes som att en del av sökandet från de första skivorna ersatts med en starkare och tydligare vision.

Och även om hon alltjämt verkar tämligen obrydd om ett bredare genombrott förtjänar hon det mer än någonsin, för ”Mörkare” är det starkaste hon har gjort.

Som namnet antyder bjuder skivan dovare stämningar och mer sorgkantad lyrik än den på de flesta plan mer sagoskimrande ”Drömmar”.

Slowgolds mix av Neil Youngs kärnfullhet, intim Mazzy Star-förtätning, svensk folkton, skir sång och gammal och ny psykedelia blandas upp med dallrande The Cure-moln och The War On Drugs-dallrande gitarrmattor till en sammanhållen helhet som engagerar rakt igenom, och som helst ska lyssnas på i svit.

Det är musik som har den sällsynta känslan av att välkomna lyssnaren in i en egen värld, och tillvaron blir på något märkligt sätt genast både varmare och lite klarare där inne.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!