Fint när Timbuktu skickar souliga brev från fjärran
Publicerad 2025-05-09
ALBUM På tionde albumet ”Har berg har vatten” ser Hongkong-bon Timbuktu sig själv och omvärlden genom nya, progressiva glasögon.
Han låter mindre tvärsäker och mer personlig än någonsin.
Timbuktu
Har berg har vatten
Mansa Musa/Warner
HIPHOP Tjugo år efter succén ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” bor den omåttligt populära upphovsmannen sedan en tid tillbaka i Kina.
Tionde albumet är till stor del präglat av nya hemstaden Hongkong. Titeln hänvisar till att musiken kom till på en plats mellan berg och hav. Inspelningarna skickades fram och tillbaka mellan Timbuktu och producenterna Mats Sandahl, Miki Asante och Tommy Black.
”Har berg har vatten” riktar sig glädjande nog mer till ”ditt inre” än dansgolvet.
Jason Diakité har bytt polyester mot ullkostym. ”Nu mina brillor det enda progressiva”, noterar han.
Den nyblivne femtioåringen är en precis lika fulländad, egen och underhållande rappare som tidigare – med skillnaden att han nu rappar mer som han pratar. Möjligen är detta ett resultat av att musiken har spelats in vägg i vägg med sovande familj. På så vis kommer han också närmare lyssnaren.
Samtidigt tycks Timbuktu ha fått en ny blick på sig själv och omvärlden. ”Trodde till och med jag ville axla politiken/Men kanske hade lite många flaskor i kostymen”, är en talande textrad.
Den nya distansen gränsar stundtals till resignation. ”Integrationen är stendöd”, konstaterar Diakité, som för att säga: nån annan får ta över nu. Det mer ifrågasättande och mindre tvärsäkert agiterande klär dock rapparen utmärkt och får honom att framstå som mer personlig än någonsin.
Med en musikalisk fond som är passande soulig och elegant går tankarna lika mycket till den i sammanhanget oundviklige André 3000 (före flöjten och pianot) som moderna hiphoppoeten Noname.
Den lågmälda experimentlustan och de hyfsat spontana titlarna får ”Har berg har vatten” att mer likna en tidig mixtape än ett verk från någon som kommit ett kvarts sekel in i karriären. I ”Shaka Zulu” leker Timbuktu med pitchen på egna rösten över ett vimsigt beat. ”VM XXV” har en förstrött rar melodi som får komma och gå lite som den vill.
Den mjuka ”Långframt del 1” är en klassisk hiphopåterblick där Diakité och gästande sångaren Julimar Santos tar oss tillbaka till Skivesset i Malmö, Gang Starr på Pumpehuset i Köpenhamn och ”negerbolltider”.
”Nästa(n) del 2” med gästen Esta Kirabo är den spirituella fortsättningen på samma låt och påminner om moderna saker som Cleo Sol och kollektivet Sault.
Det är fint att luta sig tillbaka i fåtöljen och ta del av Diakités brev från fjärran, tills allt klingar ut i den gamla skolans hiphop. Ibland måste man resa långt för att hitta hem.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
