Lamb Of God är i brutalt bra form
Uppdaterad 2023-02-22 | Publicerad 2023-02-21
KONSERT Lamb Of God tacklar spelningen på Annexet som ett kortdistanslopp – med högt tempo och maximal ansträngning från start till slut. Efteråt känns det som att en förödande tornado har svept förbi.
Lamb Of God
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 2 874 (nästan slutsålt). Längd: 85 minuter. Bäst: ”Ruin”. Sämst: Att jag inte kan leva i en loop där ”Ruin” går på repeat.
Tiden har inte tagit udden av Lamb Of God. Det amerikanska bandets aggression över världens tillstånd är intakt sedan över 20 år tillbaka. Oavsett vilka ämnen som kvintetten tacklar – om det så är kapitalism, masskjutningar eller moraliskt förfall – håller de intensiteten alltid uppskruvad till max.
Det inkluderar gruppens liveframträdanden.
Med ”Memento mori” öppnar Lamb Of God en Pandoras ask av uppdämd ilska och vrede som omedelbart infekterar hela publikhavet. Låten, en känga mot människans teknikberoende, förevigas av ett stort antal mobiltelefoner. Skärmarna lyser som eldflugor. Ironin flyger nog de flesta över huvudet.
Men snart har bandet publikens fulla uppmärksamhet och närvaro. De visar sig vara i brutalt bra form.
Om riffen i monstruöst maffiga ”Ruin” kunde åsamka fysisk skada hade trumhinnorna sprängts i tusen bitar. I gitarristen Mark Mortons begåvade händer förvandlas ackorden till en sonisk pansarvagn som krossar allt som kommer i dess väg. Om väggarna kunde tala skulle de skrika i skräckblandad förtjusning.
Liknande effekt har ”Resurrection man”. Randy Blythe ryter och rör sig som en rabiat hund som precis har fått vittring på ett potentiellt byte. Vrålar ”motherfuckers” medan svenska folket ser på Mandelmanns på tv. Efter låtens blytunga breakdown känns det som att skelettet kommer att falla ihop som plockepinn.
Och rytmsektionen, bestående av nykomlingen Art Cruz och John Campbell, är fetare och fylligare än Edwards Bloms bakfyllekäk. Även om det till viss del smärtar att Chris Adler inte längre sitter bakom trumsetet.
Det är ett kärt återseende. Turnén har skjutits upp otaliga gånger (fyra om jag minns rätt). Bland annat på grund av covid. Stämningen är därefter. Högljudda glädjevrål avlöser varandra på löpande band. Publiken kan inte få nog och lyder minsta lilla vink från Blythe, vare sig de beordras att sjunga med eller veva med djävulshornen. Energin kulminerar i en massiv circle pit under avslutande ”Redneck”.
Att det är sångarens födelsedag – vilket firas med tårta och sång i slutet av spelningen – gör kvällen extra minnesvärd.
Jag hoppas innerligt att det inte dröjer tre år innan vi får uppleva Lamb Of God igen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik