En biblisk comeback
Uppdaterad 2025-07-05 17.02 | Publicerad 2025-07-04 23.43
KONSERT Det är en repris.
Det går inte att säga nåt annat.
Men det blir ofta en bibliskt bra comeback ändå.
Oasis
Världspremiär: Principality stadium, Cardiff. Publik: 74 500 (fullsatt). Längd: Två timmar. Bäst: ”Cigarettes and alcohol”, ”Slide away”, det finns mycket, men inget slår ”Don’t look back in anger” under premiären. Jo, kanske ”Champagne supernova”. Sämst: ”Roll with it” var ingen favorit 1995 och är det knappast nu heller. ”D’you know what I mean” platsar inte riktigt heller i setet. Fråga: Har gitarriten Bonehead, som han efterlyste på X, hittat en bra brödrost ännu?
Klart de inte gör nån märkvärdig entré.
Klart de inte gör nån stor sak av fucking nånting. Oasis går på som om inget särskilt har hänt sen 2009. Vad skulle de annars göra?
De har ju redan vunnit och uppträder som världsmästare som inte behöver försvara sin titel. De spelar så högt att trumhinnorna imploderar och publiken låter om möjligt 400 gånger högre ändå. Eller 4000.
Och en sak till:
Oasis spelar inte i Cardiff. De har tagit över staden.
Uppladdningen på gatorna och pubarna och uteserveringarna är, i brist på bättre ord, knäpp. Gatorna är avstängda, poliser till häst sitter och flackar med blickarna och folk väller in mot arenan flera timmar innan grindarna öppnar. Fyllan är, redan på vägen hit på tåget från Bristol, well, episk. Det är så trångt i vagnarna att det knappt går att andas men folk lyckas ändå öppna en öl. Det spelas Oasis på varenda kvadratcentimeter, fansen sjunger de mest älskade låtarna a cappella medan de stapplar fram i varandras armar, överlyckliga och i vissa fall halvt medvetslösa klockan tre på eftermiddagen.
Lägg till förväntningar som har byggts upp i 16 år och packa in dem tillsammans med över 70 000 personer i en jättearena och se vad som händer.
Redan när ett av förbanden Richard Ashcroft uppträder börjar man ana vad som är på väg att hända. Allsången under "The drugs don't work" och "Bittersweet symphony" skulle vilken annan kväll som helst vara en final. Ett tack och ett god natt. Vi ses i morgon. Kraften som reser sig upp mot taket långt däruppe får den kvava luften att dallra.
Men det är ingenting mot när Noel och Liam Gallagher går upp på scenen. Det är ett knott jämfört när introt ”Fucking in the bushes” går över till ”Hello”.
Om det redan där låter bättre än den sorgliga ursäkten som turnerade runt innan bandet splittrades?
Ja, ja, ja...
Bandet spelar som en avslappnad knytnäve. Liam Gallagher lägger armarna bakom ryggen, lutar sig upp mot micken och ser livsfarligt fokuserad ut, arg och koncentrerad.
Han sjunger smått fantastiskt rakt igenom.
Det skadar inte heller att setlistan i princip är rensad på skavsår och snedsteg och tveksamma nya låtar.
De vet vad folk vill höra. Låtlistan är ett greatest hits-album med brittiska nationalsånger av rock. Alla de där som gav under- och arbetarklassen en revansch och upprättelse och stolthet, på ett sött som ingen har lyckats överträffa, före eller efter.
Oasis bara fyrar av dem, en efter en efter en. Rakt, direkt och effektivt. Det är förövrigt rätt komiskt att se hur basisten Andy Bell gör en Bill Wyman. Under de första tio låtarnas samlade och kompakta attack står han lugnt och tuggar tuggummi. Det är ännu roligare när Liam ber publiken att vända ryggen åt scenen och hålla varandra om axlarna precis när riffet i ”Cigarettes and alcohol” klär ut sig till ”Get it on” med T Rex.
Vad ska vi göra sen? Hoppa? Fortsätta att stirra in i jeansröven på personerna framför oss? Vända oss om? När då? Fuck knows.
Halva poängen med bandet har alltid varit hur musiken och melodierna drabbar och lyfter publiken.
Det är ju på så många sätt deras konsert och ingen annans.
Om samma publik kan lyfta en ”Little by little” till den nivå som låten når i Cardiff är det lönlöst att beskriva vad de gör med ”Cigarettes and alcohol”, ”(What’s the story) morning glory”, ”Stand by me” och de, just i kväll, extremt centrala textraderna i ”Acquiesce”:
”Because we need each other, we believe in one another”.
Orden handlar lika mycket om Liam och Noel som om relationen mellan Oasis och supportrarna.
Eller när allihop trycker ut det sista ur ”Slide away”. Eller när stråkmelodin i ”Whatever” flyger genom taket och tillbaka igen.
Det är egentligen bara början. Titta på låtlistan från ”Live forever” och framåt.
Just ”Live forever” slutar med att Liam Gallagher vänder sig mot skärmarna bakom honom som visar Diogo Jotas matchtröja.
Han står blick stilla medan musiken dånar och publiken jublar med ett rörande allvar. Den hyllningen sitter.
Och ”Don’t look back anger” är, för att använda ett av Liams favoritord, biblisk. Att någon tänder en bengal mitt i publiken känns nästan rimligt. Låten och publiken är ett minne för livet. Om nåt lyckas vara ännu mer bibliskt är det möjligen ”Champagne supernova”.
Konserten har så klart inte samma omvälvande intensitet och laddning som, ni vet, på 90-talet. Vissa nummer trampar luft. Det är mer publikens förtjänst att vissa låtar fungerar över förväntan än nåt annat. Nåt går också förlorat när ett band reser ett nostalgiskt monument över sig själv och bara satsar på de mest väntade låtarna.
Men det är också den bästa hyllningen till allt det som gruppen var och aldrig kan bli igen som Oasis har gjort på över 20 år.
Och det är bara första kvällen på en lång turné.
Jag förstår varför Liam till sist, efter sista låten, ger Noel en kort och snabb kram.
Det är ett perfekt slut.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
