Musikredaktionen utser årets bästa album
Uppdaterad 2021-01-02 | Publicerad 2020-12-18
Aftonbladets musikrecensenter Markus Larsson, Natasha Azarmi, Håkan Steen, Per Magnusson och Sofia Bergström rankar sina tio bästa album från 2020.
Markus Larsson:
Två fantastiska album på ett år. Taylor Swift dominerade 2020 lika mycket som Beyoncé gjorde 2016.
1 FOLKLORE (TAYLOR SWIFT)
Att lyssna är som att stiga in i en förtrollad skog där fen Tingeling flyger runt och sprider stjärnstoft av magiska melodier. Stilbytet på ”Folklore” är lika radikalt som när Taylor Swift gick från att vara countryartist till en världens största popstjärnor på albumet ”Red”.
Det låter på samma gång som att musiken är inspelad på landet i viktorianska New England och i en dyr stuga i Laurel Canyon i Kalifornien i år. Att Swift älskar amerikanska indiebandet The National märks både här och på uppföljaren ”Evermore”. Gruppens gitarrist Aaron Dessner har en viktig roll som bollplank, låtskrivare och producent.
Men det är samarbetet med Justin Vernon från Bon Iver som är kyssen som väcker Törnrosa. Swifts och Vernons låtar borde inte passa ihop. Men när de kopplar ihop sina röster och melodier blir summan större än de enskilda delarna.
Duetten ”Exile” är en omedelbar evergreen. Och det är ett ynka exempel av många. ”Folklore” innehåller nästan ett slöseri med diamanter: ”The 1”, ”Cardigan”, ”Betty”, ”Peace” och ”The last american dynasty”. Musiken tappar aldrig sina varma och vackra höstfärger. Precis som Beyoncé på 10-talet går Swift en egen väg. Algoritmerna får anpassa sig efter henne och inte tvärtom.
Hennes kreativa karantän i år påminner om explosionen som Prince befann sig i 1987 eller Bruce Springsteen 1980. På ”Evermore” sjunger The Nationals sångare Matt Berninger en duett med henne. När skivan släpptes beskrev han upplevelsen på Twitter:
”Det var som att dansa med Gene Kelly.”
2 LIVE DRUGS (THE WAR ON DRUGS)
I vanliga fall brukar liveskivor i princip vara förbjudna på årsbästalistor. Men 2020 var inget vanligt år. I tystnaden efter att livescenen försvann blev ”Live drugs” en varm påminnelse om att livemusik aldrig kan ersättas av tafatta spelningar online och utan publik. Det är över huvud taget svårt att gå tillbaka till de vanliga studioalbumen efter ”Live drugs”. Musiken har inte samma stora och varma rymd. Frågan är faktiskt om The War On Drugs har låtit bättre än här, på deras motsvarighet till klassiker som Thin Lizzys ”Live and dangerous” och ”Alchemy” med Dire Straits. I de glödande versionerna av ”Eyes to the wind” och Warren Zevons ”Accidentaly like a martyr” är svaret nej.
3 SERPENTINE PRISON (MATT BERNINGER)
Musiken är producerad av Booker T Jones från en av 60-talets viktigaste och bästa soulband, Booker T And The MG’s. Det ger Matt Berningers tankar om ångest och kärlek en hetare klang än de brukar ha i The National. Berninger är en man som uppenbarligen en man som lever alldeles för mycket i sitt eget huvud. Men när han skildrar medelålderns ödsliga och gråa landskap som i ”Distand axis” och ”One more second” är han en svårslagen terapeut.
4 ROUGH AND ROWDY WAYS (BOB DYLAN)
Ända sedan motorcykelolyckan på 60-talet har man spekulerat om det här är det sista vi hör från Bob Dylan. Det var samma sak efter ”Time out of mind”. Den tanken dyker även upp när ”Key West (philosopher’s pirate)” tonar bort. Nu kan det inte finnas mer att tillägga. Den enda som vet är Dylan själv, rockmusikens kanske sista levande mysterium.
5 UNTITLED (BLACK IS) (SAULT)
Jämfört med de två skivorna som Sault släppte i år framstår det mesta som begränsat och onödigt. Ett grandiost statement av gospel, soul och afrofunk där det hemliga kollektivet blir ett Parliament för 20-talet, fast med Gil Scott-Heron som frontfigur och ideologisk ledare.
6 UNTITLED (RISE) (SAULT)
Sammantaget är albumen en lika funkig protestmusik som James Browns ”Say it loud - I’m black and I’m proud”.
7 FETCH THE BOLT CUTTERS (FIONA APPLE)
Fiona Apple existerar i en egen musikalisk värld. Ingen har varken förr eller senare låtit som henne. Ibland får hon till och med Tom Waits att kännas normal.
8 OLD FLOWERS (COURTNEY MARIE ANDREWS)
Den kanske största rösten i den unga amerikanska countrytraditionen ser tillbaka på ett långt och krossat förhållande med samma förtvivlade ömhet som Dolly Parton i ”I will always love you”.
9 The GOAT (POLO G)
Den största unga stjärnan på drillscenen i Chicago lyckades bland annat att göra lika mycket för pianot i Bruce Hornsbys ”The way it is” som 2Pac på 90-talet.
10 EVERMORE (TAYLOR SWIFT)
Just nu kanske ”Folklore”räknas som hennes starkaste album i år. Men den kan få byta plats med ”Evermore” redan om en och en halv vecka. Det var inte jag som sa det utan countrystjärnan Jason Isbell.
Natasha Azarmi:
I musiken möts numetal och Britney Spears. 2020 lät ingen annan som Rina Sawayama.
1. SAWAYAMA (RINA SAWAYAMA)
Joni Mitchells ”Blue”, The Strokes ”Is this it” och NWA:s ”Straight outta Compton” är tre betydelsefulla album som aldrig nominerades till en Grammy. Priser och utmärkelser är aldrig ett kvitto på hur bra någonting är.
Men det är ändå beklämmande hur ”Sawayama” har ignorerats av världens olika musikjuryer i år. I Storbritannien blev det reaktioner när Rina Sawayama inte nominerades till prestigefyllda Mercury Prize för årets brittiska album. Inför amerikanska Grammys fanns hon bland de mest förhandstippade namnen. Men nomineringarna uteblev även där.
Den japansk-brittiska artistens fullängdsdebut är ett enastående verk där popmusik möter nu-metal. Ett genreöverskridande självporträtt som skildrar identitetssökande, rasism och uppväxten med en ensam förälder. ”STFU” är en av albumets mest gripande stunder och en käftsmäll till låt som kritiserar fördomarna mot personer från Östasien, inte minst vita mäns fetischisering av asiatiska kvinnor.
Med både attityd och nonchalans levererar Sawayama en av årets snyggaste refränger där hon upprepar orden ”Shut the fuck up” hela sju gånger innan hon frågar: ”Have you ever thought about taping your big mouth shut? Cause I have many times.” Musiken förstärker hennes frustration och innehåller lika mycket av Korn och Evanescence som av Gwen Stefani och Britney Spears.
Men år 2020 har ingen annan låtit som Rina Sawayama.
2. SONGS (ADRIANNE LENKER)
Jag kan inte relatera till några av Adrianne Lenkers vardagsberättelser. Ändå har hon träffat hårdare än någon annan i år. Men det är förvisso också det speciella med Lenker, annars frontfigur i Brooklyn-bandet Big Thief. Hon sjunger så inlevelsefullt och målar sina kärlekssånger med så vackra detaljer att hon kan få vem som helst att stanna upp och lyssna. ”Songs” kom till i en stuga i Massachusetts där 29-åringen låste in sig i början av året för att läka sitt brustna hjärta. Genom nakna gitarrballader delar hon med sig av sina innersta tankar och erfarenheter, som hur hon och hennes ex-partner ständigt längtade efter barn tillsammans. Men så i ”Ingydar” sjunger hon något som får hjärtat att brista:”Six years in, no baby”.
3. MAP OF THE SOUL: 7 (BTS)
För BTS är tematiken på varje album lika viktig som själva musiken. ”Map of the soul: 7” kretsar kring detaljerade och djupgående berättelser om att växa upp och hitta sig själv. Gruppen reflekterar över vilka de är och vilka de vill vara med hjälp av referenser till klassisk litteratur, grekisk mytologi och filosofer som Friedrich Nietzsche och Carl Jung. Här ingår förhoppningar och drömmar, men också psykisk ohälsa och inre demoner. Höjdpunkten ”Black swan” tacklar frågorna som många musiker inte vågar ställa, så som ”Vad händer om min kärlek till musiken dör? Vad finns kvar av mig då?”.
De kommer fram till en mörk slutsats: ”If this can no longer resonate, no longer make my heart vibrate/Then this may be how, I die my first death”.
4. SET MY HEART ON FIRE IMMEDIATELY (PERFUME GENIUS)
Tonsatt poesi som fångar lust och längtan. ”Jason”, en av årets vackraste låtar, handlar om ett taskigt one night stand med rockbandet Breeders i cd-spelaren.
5. UNTITLED (BLACK IS) (SAULT)
Vi vet i stort sett ingenting om det hemliga kollektivet, förutom att de gör protestmusik med en sällsynt revolutionerande kraft. Och det räcker så.
6. PUNISHER (PHOEBE BRIDGERS)
Phoebe Bridgers apokalyptiska känslostorm är trollbindande. Som lyssnare kan man inte göra annat än att sitta och gnugga bort gåshuden på armarna.
7. FUTURE NOSTALGIA (DUA LIPA)
Dua Lipas euforiska andra album hyllar popmusikens historia. Det är en träffsäker skildring av hur den lät då, låter nu och kommer att låta i framtiden.
8. HEAVEN TO A TORTURED MIND (YVES TUMOR)
Musikaliskt vansinne i sin bästa form. Sean Bowie rör sig mellan britpop, glamrock, psykedelia och soul med en överväldigande precision.
9. WHAT'S YOUR PLEASURE? (JESSIE WARE)
I en tid när dansgolven börjar bli ett minne blott känns Jessie Wares glimrande discopop som en efterlängtad gäst, eller till och med en räddning.
10. ZERO (DECLAN MCKENNA)
Lika hoppfullt som upproriskt gör 21-åringen hommage till musikhjältar som David Bowie och kritiserar politiska tyranner som Margaret Thatcher.
Håkan Steen:
Bob Dylan släppte ännu ett mästerverk med ordrika kväden om Kennedy-mordet och storlekens betydelse.
1 ROUGH AND ROWDY WAYS (BOB DYLAN)
Ytterst få artister klarar av att hålla sig relevanta ens i två år. Ju mer framgångsrik du blir desto lättare är det att tappa såväl hunger och uttrycksbehov som relevans och förmåga.
Men med sitt trettionionde studioalbum inleder Bob Dylan sjunde decenniet som skivartist med att leverera ett av karriärens allra starkaste verk.
Det borde inte vara möjligt, allra minst för en sönderikoniserad 79-åring som har fler klassiker bakom sig än de allra flesta figurer i den moderna populärkulturhistorien.
”Rough and rowdy ways” är icke desto mindre det starkaste Dylan-albumet sedan – åtminstone – 23 år gamla ”Time out of mind”. Vi möter en sångare och låtskrivare som ser tillbaka på sitt liv, konfronterar den stora evigheten som ofrånkomligen lurar runt hörnet, sjunger tänkvärt och mångbottnat om den även så här långt fram i livet lika gåtfulla kärleken, och väldigt underhållande om storlekens betydelse.
För inte minst är den Nobelprisbelönade barden ovanligt rolig och slagfärdig. Samtidigt passar han på att skicka generösa hommager till alla de musiker, författare, konstnärer, politiker och innovatörer som har format både honom och vår bild av Amerika.
Musiken pendlar mellan intima ballader och djupt rotad blues, och varje låt på skivan känns unikt nog som en liten händelse.
Finalen, med två verkliga epos i form av de lågmält majestätiska ”Key West (philosopher pirate)” och ”Murder most foul”, kräver rent av att jag plockar fram ett pompöst gammalt ord som ”mästerverk”.
2 OLD FLOWERS (COURTNEY MARIE ANDREWS)
”You can’t water old flowers” sjunger Courtney Marie Andrews. Blommorna är i det här fallet en relation som inte längre går att rädda. Med sitt femte album hade den 30-åriga sångaren och låtskrivaren inget val, det måste bli en renodlad separationsskiva. Så mycket behövde kanaliseras för att kunna gå vidare. I all sin lågmäldhet står ”Old flowers” ut som det starkast lysande verket i Andrews redan bländande diskografi. Hon skalar ned både arrangemang och texter för att fånga det mest essentiella i känslorna kring ett uppbrott: tårarna, skulden, saknaden, förvirringen, förhoppningarna. Allt det där hörs också. Med låtar som ”Together or alone” och ”Carnival dream” kliver Courtney Marie Andrews fram som en av americanascenens allra mest berörande vokalister.
3 LA VITA NUOVA (MARIA McKEE)
Den mest lyssnade låten från albumet, singeln ”Effigy of salt”, har i skrivande stund ynka 53 092 spelningar på Spotify. Det var uppenbarligen inte heller den här skivan publiken ville ha av Maria McKee. Många verkar ännu vänta på att hon ska gå tillbaka till soulcountryn från de två första soloalbumen. Trots att hon tog bröt med det soundet redan på Bowie-skramliga ”Life is sweet” 1996. 13 år av låg profil, då McKee kämpade med psyke och identitet och till slut kom ut som queer, ledde fram till ”La vita nuova”. De självbiografiska dramerna med piano och stråkar tar sällan tar de bredaste vägarna, men bara känslan av hur viktiga låtarna är för artisten gör det här till en sällsynt stark svit. Och hon sjunger fortfarande så jag inte vet var jag ska ta vägen.
4 ARE YOU IN LOVE? (BASIA BULAT)
Kanadensisk favoritröst blandar pop med folk och sorg med förälskelse och når rent emotionellt längre än någonsin.
5 HOW BEAUTY HOLDS THE HAND OF SORROW (ANE BRUN)
Även det mer orkestrerade albumet ”After the great storm” hade kunnat vara med här. Höstens två skivor är tillsammans Ane Bruns hittills finaste samling låtar.
6 STORM DAMAGE (BEN WATT)
Everything But The Girl-mannen förvandlar sin medelålderskris till både stor konst och en varm famn.
7 ABOUT LOVE AND LOVING AGAIN (CHRISTIAN KJELLVANDER)
En ovanligt uppriktig och sårbar skiva, till och med för denne dokumenterat uppriktige och sårbare sångare och låtskrivare.
8 PUNISHER (PHOEBE BRIDGERS)
Med en säregen mix av effektiv pop, oändlig melankoli och skev humor är 26-åringen från Pasadena den yngre indierockgenerationens klarast lysande stjärna.
9 COUNTLESS BRANCHES (BILL FAY)
Rocken brukade handla om ungdom men har blivit så gammal att livserfarenhet nu är en värdefull tillgång. Hör bara den här 77-åringens förtätade pianosånger.
10 SONG FOR OUR DAUGHTER (LAURA MARLING)
Sju album in i karriären är Laura Marling inte mer än 30. Med sin eleganta intimitet låter hon som den moderna brittiska folkpopens livsvisa veteran.
Per Magnusson:
Makalösa ”Folklore” är summan av mötet mellan Taylor Swift och en indiekalufs från Ohio.
1 FOLKLORE (TAYLOR SWIFT)
”Folklore” är resultatet av pandemi, inställd turné, och massor av i karantän konsumerad kärleksfilm och nostalgisk litteratur. Men lika mycket är den summan av den sällsamma kemi som uppstod när Taylor Swift och The Nationals Aaron Dessner började texta, ringa och skicka filer till varandra. (Med i ekvationen finns även producenten Jack Antonoff).
Hur albumet spelades in – Taylor i sovrummet i L.A., Dessner i studion Long Pond nära Hudson, Antonoff i New York – är centralt för hur det kom att låta. Skivan tar tydligt avstamp i ”The freewheelin’ Bob Dylan”, men är lika uppenbart modern "adult contemporary" för nuet.
”Folklore” sållar sig till Taylor Swifts tre bästa album. Precis som ”Red” och ”1989” har den en tydlig riktning och är svindlande jämn. Det är också första gången i karriären som Swift inte är strikt självbiografisk, vilket ger henne frihet att ta sig an en rad, för henne, nya ämnen. ”The last great American dynasty” (det amerikanska societetslejonet Rebekah Harkness), ”This is me trying” (missbruk och mental ohälsa), ”Epiphany” (farfar Deans erfarenheter under andra världskriget). Swifts detaljrika noveller vecklar ut sig över dova pianon. Scener om ungdomligt högmod, ångerfulla skateboardkillar och sommarromanser verkar aldrig vilja ta slut.
Taylor Swift har alltid skrivit om kärlek, och hon har gjort det som ingen annan. Här gör hon det inte minst i bitterljuva tonårstrilogin ”Cardigan”, ”August” och ”Betty”. Men allra starkast är hon i djupt personliga ”Peace”, där hon ställer en brutalt allmänmänsklig fråga till sin partner:
”Is it enough if I can never give you peace?”
2 RARE (SELENA GOMEZ)
Medan Taylor Swift tog på sig sin trevliga folkrock-cardigan kompletterade kompisen Selena Gomez med årets popalbum. Gomez gör nutida listmusik lika kul som Ariana Grande gjorde på ”Sweetener” för två år sedan. Imponerande, med tanke på de händelser som lett fram till hennes tredje album: kronisk sjukdom, en njurtransplantation, separationer från Justin Bieber och The Weeknd och kamp mot depression. Ändå hittar hon hem här. Musiken utspelar sig liksom under vatten. Där simmar allt omkring i en ljuv helhet: varm disco, trånande textrader, Camila Cabello-flörter, tropical house, knivskarpa produktioner, r’n’b och pur pop. Bonus: Selena spelade även mot Timothée Chalamet i omstridda Woody Allen-filmen ”A rainy day in New York”.
3 INSTRUMENTALS (ADRIANNE LENKER)
När pandemin bröt ut var Adrianne Lenker i Köpenhamn. Hon skulle precis gå på scenen med sitt band Big Thief när den danska regeringen meddelade om förbud mot sammankomster för fler än hundra. Konserten ställdes in. Bandet gick ut på gatan och spelade några låtar akustiskt. Sedan flög Lenker tillbaka till New York. Där väntade en kraschad relation, så hon tog sin gitarr och drog norrut, till en pytteliten stuga i västra Massachusetts. Resultatet blev albumen ”Songs” och ”Instrumentals”, den senare två sårbara, spirituella stycken. Allra finast är hur huset blir ett instrument i sig, vilket bidrar till en nästan bedövande känsla av att vara där. Det knarrar i träbjälkar. Ett regn kommer och går. Det spricker upp, och fåglarna börjar kvittra igen.
4 PUNISHER (PHOEBE BRIDGERS)
Känslan för textmässiga tvärvändningar har knappast bleknat. Andra soloalbumet från detta väsen har samma suggestion som Emma Clines roman ”Flickorna”.
5 WHAT’S YOUR PLEASURE? (JESSIE WARE)
Boogie, city pop och 70-talsdisco att bli salongs, ensamdansa och drömma sig bort till när barnen har somnat och disken är kvar.
6 ON SUNSET (PAUL WELLER)
Wellers återförening med The Style Councils Mick Talbot är en rörande
soulpop-promenad nerför Sunset Strip – i väldigt tjusig kostym, såklart.
7 INNER SONG (KELLY LEE OWENS)
Påhejad av Four Tet låter den walesiska producenten rösten träda fram alltmer. På andra albumet söker hon inre frid över meditativ dansmusik.
8 SHORE (FLEET FOXES)
Sorgsna Simon & Garfunkel-psalmer eller barfota-pop med solen i ögonen – musiken flyter fritt som ett vattenfall, som den inte gjort sedan debuten.
9 THE NEW ABNORMAL (THE STROKES)
Omslaget, en målning av konstnären Jean-Michel Basquiat, är talande. Bara franska Phoenix har åldrats med samma gråsprängda, vuxna värdighet.
10 I DET LILLA HÄNDER DET MESTA (AMANDA GINSBURG)
Vardagsfilosofisk och fjäderlätt jazz i fotspåren på några av den svenska traditionens storheter: Jan Johansson, Monica Zetterlund och Beppe Wolgers.
Sofia Bergström:
En holländsk duo skapar ljudlandskap som sträcker sig mellan norsk black metal, jazz och country.
1 BLOEM (FLUISTERAARS)
Albumomslaget, som föreställer en blomstrande äng under en blå himmel, avslöjar att ”Bloem” inte är vilken black metal-skiva som helst. Men så är holländska Fluisteraars en ytterst sällsynt art.
Medlemmarna Bob Mollema och Mink Koops är i intervjuer noga med att understryka att deras musik influeras av det mesta mellan himmel och jord – från psykedelisk 60-talsrock och jazz till norsk black metal och country.
Deras ljudlandskap låter därefter. ”Bloem” blomstrar med både blastbeats, blåsinstrument, tremoloriff och trumpet, men rör sig framför allt mellan Darkthrone-präglad black metal och progressiv postrock.
Duons talang för sofistikerade arrangemang och gripande melodier gör att slutresultatet inte blir spretigt. Vackert varierat är en beskrivning som ligger närmare till hands. Dessutom är den stämningsfulla och stundtals tårmilda atmosfären en tydlig röd tråd. Hypokondrikern i mig misstänkte först hjärtmuskelinflammation när hjärtat började värka i takt till de melankoliska tonerna i låtar som ”Vlek” och ”Euwige ram”.
Att Mollema sjunger på sitt modersmål gör lyssningen desto mer fängslande.
Det saknas officiella översättningar, men onlineöversättningar ger en liten inblick i naturromantiken och poesin som präglar texterna på ”Bloem”.
Fluisteraars mod, nyfikenhet och själfulla inställning till musik skapar således ett unikt sound som sällar sig till gräddhyllan i årets skivskörd.
2 THE CABINET OF NUMINOUS SONG (JORDABLOD)
Något spännande håller på att hända i Malmös metalscen. Förra året knockade Ultra Silvam mig med sin sylvassa black metal-debut ”The
spearwound salvation”. I år är det i stället Jordablod som gör att fjärilar lever rövare i magen. ”The cabinet of numinous song” rymmer delikata detaljer i alla vrår på samtliga spår. Från sköna taktbyten i ”A grand unveiling” – via rasande urladdningar i ”Blood and rupture” – till sköra gitarrmelodier i avslutande ”To bleed gold”. Om man lyckas förbise den grötiga produktionen – trummorna ligger ibland som en blöt filt över gitarren och basen – är trions andra album en svindlande upplevelse. Att etiketter som ”blackened surf” har använts för att beskriva Jordablods sound är förståeligt när rytmerna i till exempel ”The beauty of every wound” tar höfterna i besittning. Släng på dig Dr. Martens-kängorna så tar vi oss en svängom i en socialt distanserad moshpit.
3 INVOLUNTARY ACTION (DUKATALON)
Redan vid första lyssningen, på en tågresa hem till Stockholm efter nyårsfirande i Småland, anade jag att ”Involuntary action” skulle bli en stark kandidat till årsbästalistan. På sitt andra album bemästrar israeliska Dukatalon tekniskt skicklig tillika smutsig sludge i ett spännande gränsland mellan Meshuggah och Iron Monkey. Att intrycket av den första skivan som jag lyssnade på i år fortfarande är så starkt säger nog det mesta om denna talangfulla trio från Tel Aviv. Bandmedlemmarna Zafrir Tzori, Roy Ben Samuel och Maayan Henik utgör en tajtare treenighet än fadern, sonen och den helige anden. Dukatalon är en underbar uppstickare, och det utan ett skivbolag i ryggen. Hatten av helt enkelt.
4 SUMMERLAND (DOOL)
I det dunkla och drömska vandrar Dool. En nederländsk akt som genom en förförisk fusion av doom och psykedelisk postrock blickar in i vårt sköra psyke såväl som höjer blicken mot livet efter detta.
5 II (SERPENT OMEGA)
Den skitiga sammansmältningen av crust, doom och sludge gör Stockholmsakten Serpent Omega till ett underbart unikum. Det kan till och med Fredrik Strage intyga.
6 MERCY MACHINE (MAGGOT HEART)
Attityd, ärlighet och kompromisslöshet. Linnéa Olssons råa rock har allt man behöver, med eller utan en pandemi flåsandes i nacken.
7 MAY OUR CHAMBERS BE FULL (EMMA RUTH RUNDLE FEAT. THOU)
På singer-songwritern Emma Ruth Rundles och sludgeakten Thous samarbetsalbum möts vemod och vrede i flera gripande sammandrabbningar.
8 THIRD STONE FROM THE SUN (HUANASTONE)
Om Malmöaktens smäktande stonerrock, med skönt groove och härliga guldklimpar från grungen, inte ger dig gåshud eller tårar i ögonvrån har du en skruv lös.
9 POVERTY METAL (HENRIK PALM)
Låt dig inte luras av albumtiteln. Henrik Palms (ex-Ghost, ex-In Solitude med flera) andra soloalbum är rik på såväl skönhet som slagkraftighet. Bland all skavande och smutsig rock ryms en uppsjö av sköna stunder.
10 FEDRAMINNE (VARDE)
Norska Vardes blasfemiska brygd av psykedelisk black metal med noter av industrimetal låter ibland som ett slagsmål mellan en synthare och en Satyricon-svärmare.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik