Halvbakade covers på enorm låtskatt

Publicerad 2018-04-06

ALBUM Två nya hyllningsalbum till Elton John är fullspäckade av stora stjärnor. Men i slutändan känns det mest som ett påkostat avsnitt av ”American idol”.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Diverse artister
Elton John restoration
Universal Nashville/Universal


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Diverse artister
Elton John revamp
Island/Universal


POP/COUNTRY De här två hyllningsalbumen släpps med anledning av att Elton John i år påbörjar sin sista turné.

Lugn, ingen behöver plocka fram näsdukarna ännu. Avskedet ska åtminstone pågå till 2021.

”Revamp" fokuserar på popådrorna i Elton Johns karriär medan ”Restoration” innehåller en rad countrytolkningar. Den senare är i första hand ett projekt av Eltons ständige samarbetspartner och textförfattare Bernie Taupin. Han är hopplöst förälskad i country.

Sådana här tributer reser ofta många och obekväma frågor.

Är det verkligen en bra idé att låta Queens Of The Stone Age attackera ”Goodbye yellow brick road”? (nej) Vad händer när Coldplay tacklar en Elton-John-låt? (de låter som Sting) Var det nödvändigt att låta Pink modernisera ”Bennie And The Jets” genom att släppa ner den på en musikalisk rivningstomt någonstans mellan pop och trap? (nej, är ni inte kloka?) Behöver världen verkligen höra Ed Sheeran tolka ”Candle in the wind”? (absolut inte, det finns redan för mycket miljöfarlig akustisk koldioxid i atmosfären)

Fördelen med ”Revamp” och ”Restoration” är att skivorna visar djupet och bredden i Elton Johns makalösa låtskatt. Hela amerikanska sångboken får plats i hans piano.

Nackdelen är att en massa stora stjärnor inte räcker för att göra originalmusiken rättvisa. Allt känns ändå till slut som ett lite dyrare och mer påkostat avsnitt av ”American Idol”. Albumen blir en del av den globala coverinfluensan som håller på att dränera musikbranschen på liv, spänning och luft.

Florence And The Machine gör visserligen en magnifik version av ”Tiny dancer” som utan problem skulle platsa på gruppens konserter. Förutom den är ”Restoration” aningen vassare, mycket tack vare att countrystjärnorna riktar strålkastarna mot mindre kända och sönderspelade delar av Elton Johns diskografi.

”My father’s gun” ska ju inte vara en undanskymd kuriositet utan sitta på parkettplats när Elton Johns så fort karriär diskuteras, oavsett sammanhang. Och de två bästa tolkningarna är hämtade från skivan ”Songs from the west coast” som inte alls blivit lika omtalad och populär som, säg, ”Circle of life”.

Chris Stapletons cover på ”I want love” är titanisk. Men det är ”This train don’t stop there anymore” med Rosanne Cash och Emmylou Harris som borde få en staty i Nashville.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!