Religion, sexualitet och mystik i långsam men förtrollande förening
Publicerad 2021-11-25
FILMRECENSION Svensk-costaricanska Nathalie Álvarez Meséns debutfilm, om en 40-årig oskuld som gör uppror mot sin påtvingade helgonroll, är tålamodsprövande men belönande.
Clara sola
Regi Nathalie Álvarez Mesén, med Wendy Chinchilla Araya, Daniel Castañeda Rincón, Ana Julia Porras Espinoza, Flor María Vargas Chavez.
DRAMA Svensk-costaricanska Nathalie Álvarez Mesén väver samman religiöst förtryck och sexuellt uppvaknande med latinamerikansk mystik – och en touch av 70-talsskräcken ”Carrie” – i sin debutfilm ”Clara sola”. Som inte blev Sveriges Oscarsbidrag, men däremot Costa Ricas.
På den costaricanska landsbygden lever 40-åriga Clara (Wendy Chinchilla Araya) med sin strikt religiösa mamma (Flor María Vargas Chavez) och sin snart 15-åriga systerdotter Maria (Julia Porras Espinoza). Clara står i nära kontakt med djuren och naturen och lider av en ryggåkomma, och troligtvis även av någon utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning. Men hennes barnlika beteende kan också ha att göra med att hennes mamma – som marknadsför henne hos de andra byborna som en sorts helare som har varit i kontakt med jungfru Maria – försöker hålla tillbaka hennes utveckling.
Saker och ting börjar dock röra sig i kroppen på Maria när Santiago (Daniel Castañeda Rincón), en ung arbetare, kommer till gården. Och den påtvingade helgonroll som länge har varit för trång för Maria är snart helt urvuxen.
En prövande långsam men vacker och stillsamt kraftfull film om religiösa bojor och den avgörande skillnaden mellan att få vara annorlunda och att tvingas att vara det, med tjusigt naturfrossande foto av Sophie Winqvist.
”Clara sola” har biopremiär den 26 november.