Ett mirakel att barnen överlevde IS – och blev räddade av morfar
’Children of the enemy’ ger ett sympatiskt porträtt
Publicerad 2021-05-06
Children of the enemy
Regi Gorki Glaser-Müller.
FILMRECENSION. När barn har blivit svikna av både sina föräldrar och samhället i hemländerna, vad händer då?
I fallet Skråmobarnen fanns åtminstone hjälp i form av en morfar som gjorde allt för att rädda dem.
DOKUMENTÄR. Det är några år sedan Skråmo-fallet var aktuellt. Men grundproblemet finns kvar. I det omtalade al-Hol-lägret i nordöstra Syrien (som för övrigt har funnits i 30 år nu, en gång öppnat för att hysa flyktingar från Kuwaitkriget) finns tusentals barn från flera länder. Deras framtid är osäker. Några av dem är svenska medborgare, men de enda som har fått komma hem till Sverige igen är de sju barn som tillhörde IS-terroristen Michael Skråmo och hans fru Amanda.
Vad som hände med Amanda vet vi. Hon dödades i en granatattack 2018. Skråmo själv saknas, men tros ha dödats i strid. Det känns som ett mirakel att samtliga sju barn överlevde föräldrarnas fanatiska kamp.
I den här dokumentären möter vi Patricio Galvez, Amandas pappa. Medieintresset var stort när han reste till Syrien och Irak för att försöka få hem barnen. Ingenting är enkelt, det är ständig byråkrati, och vi ser hur den månadslånga vistelsen tär på Galvez.
Det är ett mycket sympatiskt porträtt som tecknas. Det är lätt att fråga sig hur det är möjligt att en enskild individ måste slita som ett djur för de här barnen, medan regeringar runt om inte gör många knop för att lösa situationen.
Tar emot hat på sociala medier
Föräldrarnas synder ska barnen tydligen bära. I filmen ser vi hur Galvez får ta emot hat på sociala medier för att han vill ta hem sina barnbarn. En sverigedemokrat fladdrar förbi och vill ta ifrån barnen deras medborgarskap. Gör man det slipper ju Sverige problemet, resonerar han.
Galvez får mer huvudvärk i filmens andra halva när Amandas mor plötsligt dyker upp. Liksom dottern konverterade hon till islam och reste till Syrien mitt under brinnande krig. I filmen spottar hon ur sig att alla journalister är islamofober, blir förbannad när Galvez gör klart för henne att han vill vänja barnen vid ett nytt liv utan religiös propaganda och visar ingen förståelse för att hennes närvaro riskerar hela hemresan.
Följer ett bekant mönster
”Children of the enemy” är regissörens dokumentärdebut och som film betraktad är den inte märkvärdig. Den följer ett bekant reportagemönster som vi ofta ser i dokumentärer, till exempel senast i ”Arica”. Det finns ingen särskild visuell tanke som ger filmen karaktär, utan innehållet är det enda som är viktigt.
Det räcker förstås långt. Det är spännande att vara som en fluga på väggen i ett så uppmärksammat fall som det här, även om det eviga väntandet på besked för Galvez gör att filmens drama blir lidande.
”Children of the enemy” har biopremiär fredagen den 7 maj.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.