Guy Ritchie-artat internskämt
”Vitt skräp” är en genrelek som inte håller
Publicerad 2021-06-04
Vitt skräp
Regi Tobias Nordquist, med Ola Rapace, Ida Engvoll, Donald Högberg, Peter Viitanen, Erik Bolin
FILMRECENSION Knark, småkriminella och en storboss. Alla lurar alla i Tobias Nordquists ”Vitt skräp”.
THRILLER Det första som händer i "Vitt skräp" är att Sami (Ola Rapace) står vid vägkanten i ösregn och kissar med nedblodad farfarströja och knäckt näsa. Med galen blick tänder han en cigg, kliver in i bilen där två kumpaner knarkstissar, kör mot Roffes bensin & biltvätt. Rånarluvor på. "Lugnt och fint nu. Ingen jävla cirkus." Det blir cirkus. Hur hamnade de här? Klipp tillbaka till, och så vidare.
Småkriminella och en storboss i kavaj, svart polo och guldkedja. Alla lurar alla, det snortas från glasbord, misshandlas i lagerlokaler, patroner och blod flyger genom luften i slowmotion. När Guy Ritchies "Lock, stock and two smoking barrels" kom 1998 knockade den mig ur strumporna, men en svensk kopia med inslag av Quentin Tarantino har snart ett kvarts sekel senare inte fullt samma effekt.
"Vitt skräp" är den sorts film som känns som ett internskämt där alla inblandade haft roligt med allt det over the toppiga, med replikerna, med tidsmarkörerna som skriker 1987 överallt, hela tiden. Kläderna, dansbandsmusiken, nakna brudar och rätt årsmodell på glassaffischen på väggarna, gamla polisbilar och tärningar som dinglar från backspegeln. Leken är inte lika kul att titta på, och håller inte för 106 minuter.
"Vitt skräp" visas på bio.