Två filmstjärnor, hästbajs – och noll mys
Jeremy Irons och Diane Keaton får till bottennapp i ny komedi
Publicerad 2021-09-08
Love, weddings & other disasters
Regi Dennis Dugan, med Diane Keaton, Jeremy Irons, Diego Boneta.
FILMRECENSION. En bra bit in i filmen dyker en bajsande häst upp.
Vid det laget är symboliken högst talande.
ROMANTISK KOMEDI. En film med Diane Keaton och Jeremy Irons får inte vara så här dålig, det är beklämmande för oss alla inblandade: de som medverkar i filmen och vi som ser den.
De spelar ett av flera par i handlingen och känns lika väl matchade som tandkräm och apelsinjuice. Hon är blind och livsglad, han är stel och har glömt bort hur det känns att vara kär.
För all del, på pappret är det ju en formel som har fungerat i hundratals romantiska komedier förr, men det är som att Keaton och Irons lockar fram de sämre sidorna hos varandra, säkert ”hjälpta” av ett skräpigt manus och en regissör som är känd för Adam Sandler-kalkoner som ”Jack & Jill” och ”Grown ups 2”.
Går på en bokstavlig blind date
Om Keaton i några av sina sämre romantiska komedier kan kännas flamsig och tillgjord och om Irons kan kännas för träig och ocharmig för just den här genren så får de gemensamt till ett nytt bottennapp med den här filmen, där hans osannolike bröllopskoordinator går på en bokstavlig blind date med henne.
Förutom några lätta missöden händer ingenting annat av intresse i deras relation, kanske för att filmen måste hinna med flera andra lättviktiga romanser innan eftertexterna rullar.
Det här är nämligen en ensemblefilm som skildrar hur knasigt och kaotiskt det kan vara med kärlek och bröllop. Förutom Keaton och Irons följer vi bland andra en turistguide som jagar sin ”Askungen” och en rivaliserande bröllopskoordinator (Maggie Grace) som i filmens inledningsscen blir dumpad av sin pojkvän mitt under ett fallskärmshopp (!).
En halvt genomtänkt tanke
Filmen vinglar mellan de här oengagerande små romanserna utan att framkalla skratt eller mys. Mellan scenerna dyker en trubadur upp spelad av artisten Elle King, men till och med den biten är bara en halvt genomtänkt tanke. Hon fungerar aldrig som en grekisk kör som kommenterar handlingen; bröderna Farrelly gjorde det där betydligt smartare i ”Den där Mary” (1998).
Miljöerna i Boston är som ett vykort, men vad hjälper det?
Filmen finns att hyra på strömningstjänster.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.