Filmrecensioner

En lovsång till kreativitet och kompromisslöshet

Filmen om Sparks är gjord med tonen i bandets musik

Av: 

Per Magnusson

Russell och Ron Mael, aktuella med ”The Sparks brothers”, en dokumentär regisserad av Edgar Wright.
Russell och Ron Mael, aktuella med ”The Sparks brothers”, en dokumentär regisserad av Edgar Wright.

FILM

FILMRECENSION Det spelar inte så stor roll om du är en av dem som måste googla bandet Sparks.

Är du det minsta intresserad av kreativitet är filmen för dig.

Betyg: 4 av 5 plus

The Sparks brothers

Regi Edgar Wright


DOKUMENTÄR Bröderna Ron och Russell Mael slog igenom under första halvan av 1970-talet. Tillsammans med band som Queen och Roxy Music blev de symbol för den excentriska epok i rockhistorien som verkade sakna både väggar och tak. Glamrock, operettpop, modefoto, avantgardistisk konst – Sparks var allt och mer därtill.

Fram tills nu har bandet vägrat låta sig dokumenteras på film. När det slutligen sker blir resultatet någonting extra. Regissören Edgar Wright (”Shaun of the dead”, ”Baby driver”) porträtterar Sparks med värme, humor och den naturliga research som följer med att vara ett fan över tid. Genom att strikt hålla sig till musiken konserverar han också effektivt myterna kring Sparks. ”De är ett band som du kan kolla upp på Wikipedia utan att veta någonting om”, som ett fan säger i filmen.

Dokumentären är gjord med tonen i Sparks musik, låtskrivaren Ron Maels sneda och lätt försmädliga leende under Charlie Chaplin-mustasch. Från 60-talets kaliforniska uppväxt, genomslaget i England med ”This town ain’t big enough for both of us”, de kärva recensionerna kring punkens 70-tal, syntfasen med producenten Giorgio Moroder, 90-talets panka år utan skivbolag, comeback-hiten ”When do I get to sing ’My way’” och 00-talets samarbeten med svenska Radioteatern och Franz Ferdinand.

Artister över vilka Sparks strött sina gnistor pratar: Beck, Flea från Red Hot Chili Peppers, Squeeze(!) och Björk är bara ett axplock. Animerade scener tar vid när någon dött eller saknas, som skrönan om att John Lennon ringde Ringo Starr för att berätta att Marc Bolan uppträdde med Adolf Hitler”Top of the pops”.

Filmen lyckas också med konsten att inte bara vara en angelägenhet för rockarkeologer. Visst, rullband och analoga mixerbord saknas inte, men samtidens kanske viktigaste producent Jack Antonoff (Taylor Swift, Lorde) medverkar också och belyser att Sparks arv ekar hela vägen in i samtiden.

I centrum står bandets kroniska ovilja att vända kappan efter vinden. Kickade bandmedlemmar och uppgivna skivbolag passerar revy. Ingenting får stå i vägen för brödernas största drivkraft; att röra sig framåt, helst motströms.

Särskilt fascinerande är att ingen av dem haft en tanke på att göra solokarriär. De har gått oskiljaktiga genom decennierna. Filmen fångar kittet som hållit dem samman. Den kanske finaste formen av kommunikation, den ordlösa: musikalisk kreativitet.

ANNONS EXTERN LÄNK

Sprid julkänsla med de vackraste julblommorna! Skicka blombud med Interflora här!

Interflora

Publisert:

LÄS VIDARE

Nya Bondfilmen är brutal och gripande

ÄMNEN I ARTIKELN

Filmrecensioner

Dokumentärer

Sparks

Musik