Smärta och svärta i oemotståndlig Macbeth
Nya Coen-filmen har trolleritricks och sylvassa linjer
Publicerad 2021-12-25
The tragedy of Macbeth
Regi Joel Coen, med Denzel Washington, Frances McDormand, Corey Hawkins, Brendan Gleeson.
FILMRECENSION. Det blir ofta lyckat när ”den skotska pjäsen” ska filmas.
Joel Coens tolkning är inget undantag.
Här är det raka linjer och becksvart som gäller.
DRAMA. ”Macbeth” har dykt upp på bio många gånger förr. Första gången var 1908 i en version som i nuläget är förlorad. Michael Fassbender och Marion Cotillard spelade lord och lady Macbeth på bio 2015, men mest framgångsrik är nog ”Blodets tron”, Akira Kurosawas tolkning från 1957.
Berättelsen är förstås bekant. Efter ett blodigt slag stöter lord Macbeth (Denzel Washington) på tre häxor som förutspår att han kommer att bli kung över Skottland. Det sitter redan en man på tronen, Duncan (Brendan Gleeson), men Macbeth och hans hustru (Frances McDormand) bestämmer sig för att undanröja honom. Tiden är minst sagt mogen.
Det var i det sistnämnda som äkta paret Joel Coen och Frances McDormand fann sin motivering inför projektet. Ofta har ”Macbeth” spelats av yngre förmågor, men här ser vi ett åldrande adelspar som mördar för att det är deras sista chans att uppnå den ultimata makten och äran.
Känns som att han utmanar sig själv
Washington och McDormand skänker tyngd åt sina rollfigurer. Inte minst den förstnämnda är rolig att se för att det känns som att han utmanar sig själv; alltför ofta har vi sett Washington i mediokra thrillers.
Svenska biobesökare har haft ett gott Frances McDormand-år 2021; det började med hennes Oscarbelönade insats i ”Nomadland” och den här avslutningen är långt ifrån kattskit.
Hela rollbesättningen är fin och självklart vill jag lyfta fram den fenomenala Kathryn Hunter. Hon är kanske inget bekant namn, men 64-åringen har byggt en teaterkarriär på sina extremt fysiska skådespelarinsatser.
Här är hon helt trollbindande som de tre häxorna, en fågelliknande figur som kan vrida sina seniga kroppsdelar på onaturliga sätt samtidigt som hon fyrar av repliker med en skrapig gula blend-röst.
Hennes scener är filmens mest minnesvärda av fler anledningar än Hunters insats. Coen och hans medarbetare arrangerar trolleritricksen skickligt, där en plötsligt blir tre och ett helt slottsgolv förvandlas till en kokande häxkittel.
Så vassa att man kan skära sig på dem
Visuellt är filmen helt oemotståndlig, tack vare scenografin och fotografen Bruno Delbonnels lösningar. Filmteamet har medvetet sneglat åt den tyska expressionismen och de svartvita miljöerna som skådespelarna rör sig i är teatraliska och sparsmakade, med räta linjer så vassa att man kan skära sig på dem. Ett mardrömslandskap som badar i intensiv svärta och smärta.
Banbrytande är det kanske inte; Laurence Olivier hade också inspirerats av tyskarna inför sin mästerliga ”Hamlet” (1948). Men snyggt och engagerande är det. Coens bror Ethan hade inget intresse för Shakespeare och hoppade över den här filmen, men Joel håller fanan högt på egen hand och visst passar även den här tragedin in i varumärket Coen.
Filmen har biopremiär idag, på juldagen.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.