Mäktig biokaka om älskad musikmakare
Dokumentären om Ennio Morricone är en njutning – trots brister
Publicerad 2022-03-04
Ennio: The maestro
Regi Giuseppe Tornatore.
FILMRECENSION. Är det någon filmmusikkompositör som förtjänar en två och en halv timme lång hyllningsdokumentär så är det kanske Ennio Morricone.
Men det betyder inte att tiden alltid förvaltas på bästa sätt.
DOKUMENTÄR. Han är kompositören som får dig att vilja greppa ett gevär och förena dig med ”De omutbara” i deras kamp mot Al Capone. Det är han som ligger bakom visslingen som du förknippar med Clint Eastwood och den ödesmättade munspelsslingan som Charles Bronson spelar i sin mest berömda film. Det är han som får dig att bli religiös när du ser ”The mission”, som får dig att gråta som ett barn när du ser ”Cinema Paradiso”.
Ennio Morricone är en av filmhistoriens mest framgångsrika och älskade kompositörer, en inspiration för såväl Quentin Tarantino som James Hetfield i Metallica. Och självklart Giuseppe Tornatore, mannen som regisserade ”Cinema Paradiso” 1989 och nu ligger bakom den här dokumentären.
Får inte veta så mycket om Ennio
Morricone dog 2020, 91 år gammal, men när vi först möter honom i filmen håller han sig i form med gymnastik på golvet. Det hade varit roligt att få fler liknande inblickar i Morricones privatliv under filmens gång. Ska man ändå vika två och en halv timme åt hans liv finns det utrymme för det. Men vi får tyvärr inte veta så mycket om privatpersonen Ennio, eller hans relation med hustrun Maria och barnen.
Då är det ändå så att Maria har spelat en stor roll även för det som blir filmens huvudtema, Morricones karriär och musikskapande. Det görs en rolig poäng av att maestron själv hade ett lite dåligt omdöme och var oförmögen att bedöma sin egen musik.
Det var först efter att han hade spelat ett stycke för Maria som han visste om det fungerade eller inte.
Nåväl, maestrons eget berättande dominerar under filmen och han delar med sig av uppväxten och vad som inspirerade honom, kompletterat av ett generöst arkivmaterial där mängder av regissörer, vänner och kompositörer intervjuas.
Vi förstår vad det var som gjorde Morricone så speciell. Den enorma arbetskapaciteten; ett år skrev han musik till hela 18 filmer. Den banbrytande blandningen av genrer som visade världen hur filmmusik kan vara så mycket mer än bara orkesterstycken. Och ändå – den djupt personliga stilen som man känner igen med detsamma, vilket nästan lika flitige kollegan Hans Zimmer noterar i filmen.
Översvallande lovord
Kanske blir det lite för musik- och filmnördigt för gemene man ibland. Det är där man hade velat se mindre av det musiktekniska och de översvallande lovorden, och något mer intimt ur Morricones liv som känns allmängiltigt.
Men samtidigt är det en njutning att se filmen på bio. Alltför många dokumentärer är gjorda av personer som brinner för ämnet men inte det visuella.
Här är det en välsignelse att Tornatore har regisserat och han har bakat en mäktig biokaka – Morricones musik flödar ur högtalarna och klipparen Massimo Quaglia skapar ett fyrverkeri av bilder, där filmerna glider sömlöst in i porträttet.
Filmen har biopremiär idag, 4 mars.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.