Erotisk amatörteater med barnslig intrig
Uppdaterad 2022-04-29 | Publicerad 2022-04-21
FILMRECENSION Kristofer Folkhammars bok ”Magisterlekarna”, om en skola där bara homosexuella män pluggar och undervisar, har blivit en skissartad och amatöraktig film som varken provocerar eller imponerar.
Magisterlekarna
Regi Ylva Forner, med Johan Ehn, Christian Arnold, Johan Charles, Simon Kling, Nino Forss, Joel Valois, Jani Blom, Arvin Kananian, Jonas C Wahlström, Elis Monteverde Burrau.
DRAMA På St Sebastians läroverk är alla, både lärare och elever, bögar.
Erotiken sitter i väggarna och den kitschiga stämningen signalerar bögig mjukporr, men också amerikansk high school-film och preppy internat av den gamla skolan.
Det vänslas i korridorerna, brottningsmatcher urartar i flåsigt förspel, och eleverna filar på uppsatser om saker som transpersoners betydelse för Stonewallupproret, shamingkulturen för bottom-killar och underjordisk gaykultur på 50-talet.
Där finns den välklädde, strikte Magistern (Johan Ehn), som har en hemlig bdsm-relation med skolans guldlockige Adonis, Charles (Christian Arnold), men kommer av sig mer eller mindre mitt i en smisksession när ett trauma ur hans förflutna gör sig påmint.
Där finns vaktmästaren Frank (Jani Blom), som när en ohälsosam besatthet av Magistern, och ser bittert på en ung generation bögar som har helt andra förutsättningar än vad hans egen hade.
Där finns de två paren Paul (Johan Charles) och Noak (Nino Forss) och Tim (Simon Kling) och Fred (Joel Valois), som utgör skolans coola klick men börjar söndras av inre konkurrens när uttagningarna till skolans årliga och statusfyllda sångtåg (tänk ett luciatåg i gaytappning) inleds.
Och där finns också den emo-sminkade hackkycklingen Chad (Elis Monteverde Burrau), som fungerar som en sorts symbol för att hierarkier och förtryckarmekanismer uppstår även i de förmodat mest fördomsfria och omfamnande av miljöer.
Ylva Forners film, som alltså är baserad på Kristofer Folkhammars ”sodomitiska melodram” från 2015, släpper ner oss i ett i teorin fascinerande tankeexperiment. En sorts separatistisk värld, där den manliga homosexualiteten är norm.
Men i praktiken blir det en typ av amatörteater som inte lyckas utmana, varken intellektuellt eller sexuellt.
Den huvudsakliga konflikten, om sångtåget, är både för tunn och för barnslig. De många olika ”typer” som är representerade känns märkligt outvecklade och endimensionella. Och att budgeten har varit ungefär lika blygsam som ensemblens samlade erfarenhet av skådespeleri är kännbart.
”Magisterlekarna” har biopremiär den 22 april.