Allt med Yasin är förgiftat
Markus Larsson om Umeå kommuns beslut
Nyheten om att Umeå kommun drar in bidragen till Brännbollsyran är knappast förvånande.
Allt är bara sorgligt.
Polisen gillade aldrig att Yasin bokades till Brännbollsyran i sommar.
Den svenska rapparen, som bland annat är dömd för grovt vapenbrott och förberedelse för människorov, har inte uppträtt offentligt på nästan ett årtionde.
Om spelningen blir av i slutet av maj, och det känns mer och mer som ett stort ”om”, blir det hans första konsert på nio år.
När bokningen blev känd var Thomas Palmgren, spaningschef vid Polisen, kritisk.
”Är man drogliberal och uttrycker glorifiering av våld och gängkriminalitet, ska man kanske ta sig en extra fundering om det är rätt väg att gå, att boka de artisterna” sa han i SVT.
Här går det att driva rätt länge med de diffusa ordvalen. Om man ska fundera lite extra över drogliberala artister kommer festivaler snart att vara ganska tomma. Det är även svårt att hitta stora hiphopartister som inte glorifierar, eller åtminstone rappar om, våld, droger och gäng.
Frågan är inte enkel. Vad som är rätt och fel är inte självklart. Polisen syftar, lite klumpigt, på artister som kan kopplas till kriminella gäng och har en hotbild på sig. Det kan säkert finnas namn som inte är lämpliga att boka på grund av att det inte går att garantera säkerheten. Verkligheten är tyvärr så bister.
Brännbollsyran försvarade sin bokning genom Peter Arkhult, vd för arrangörerna Homerun Festivals. Han tryckte på att Yasin har tagit avstånd från sitt tidigare liv, att han visar att musiken också kan bli en väg bort från gängkriminaliteten.
Gängrelaterade våldsdåd brukar i regel inte ske på festivaler. Det vore extremt dåligt för affärerna. Men om det värsta skulle hända hade en djup skugga fallit över poliser, politiker och arrangörer. Att Umeå kommun stoppar sina bidrag till Brännbollsyran är därför inte överraskande. Pengarna ska i stället gå till ”trygghetsskapande åtgärder”, och där ingår inte Yasin.
I längden kan det bli ännu svårare att boka artister med kontroversiella liv än i dag. Polisen har redan avrått från en planerad konsert ifjol med just Yasin på dåvarande Tele 2 arena i Stockholm. Den blev inte av.
Ingen kan vara glad över att just polisen eller politiker i förlängningen bestämmer vad som är lämpligt att få synas eller höras på en scen. Eller att vissa artister aldrig kan få en chans till.
Föreställningen att hiphop i grunden kan vara en positiv kraft, en väg ut från i stället för in i ett våldsamt liv, får inga bidrag.
Allt är förgiftat och sorgligt.
Larssons topp tre
1. ”Sable, fable” (album, Bon Iver)
På den tiden när nåt som Kanye West sa gick att ta på allvar kallade han Justin Vernon i Bon Iver för ett geni. Musiken är i alla fall lika beroendeframkallande som alltid.
2. ”Henry, come on” (låt, Lana Del Rey)
Hon skriver och sjunger ungefär samma låt om och om igen – men det är en väldigt bra låt. För länge sen ryktades det om att Lana Del Rey skulle haka på rätt krystade countrytrenden. Det gör hon inte här, tack och lov.
3. ”Sly lives! (aka the burden of black genius)” (musikdokumentär, Disney Plus)
En ojämn dokumentär, men här finns bland annat ett klipp från när de svenska pingismästarna Stellan Bengtsson och Kjell ”Hammaren” Johansson en gång spelade pingis med Sly Stone. Ett faktum som är lite som Sly själv – nästan för bra för att vara sant.