”Ta en spruta eller glöm New York-drömmen”
NEW YORK. Så du längtar till New York och planerar åka hit så fort gränserna öppnas igen?
Då är det bara att gå till doktorn, blotta överarmen och be om en spruta – och sedan en till.
Från och med nu måste den som exempelvis vill äta på restaurang, dricka i bar eller gå på hockey i ”världens huvudstad” kunna bevisa att hen är vaccinerad mot covid.
Formellt är det först på måndag staden New Yorks nya regler om vaccinpass börjar gälla, men många etablissemang – restauranger, konsertarrangörer, klubbar, gym, barer – har förekommit myndigheterna och kräver redan nu att gästerna vidimerar att de har åtminstone en Pfeizer-, Moderna- eller J&J-dos i kroppen.
Så det gäller att ha den app de lokala myndigheterna erbjuder alla vaccinerade nedladdad i telefonen – eller de noggrant stämplade pappersarken från själva vaccinationstillfället med sig i bakfickan om man går ut. Plus giltigt ID, det måste också visas.
Annars blir det nobben. Du får inte äta strip-steak på Balthazar, inte se Mika Zibanejad fullborda ännu ett hattrick på Garden, inte dricka cosmopolitans i Rose Bar, inte skråla med i allsången till ”Roadrunner” under Jonathan Richman-konsert på Bowery Ballroom, inte vara med i brunch-stimmet på El Castillo de Jagua, inte höra Sara Bareilles sjunga i ”Waitress” på Broadway och inte trängas på dansgolvet på Le Bain.
Vad skulle det då finnas för poäng med att vistas i New York?
Ingen alls.
Åtgärderna syftar förstås till att bromsa smittspridningen ytterligare – men är också tänkta som incitament. Utestängda från allt roligt och berikande torde fler vaccin-skeptiker ta sig till lämplig klink och se till att få lite juice i armen. Så att tillräckligt många till slut har någorlunda robust skydd mot det förbannade viruset.
Och du som sitter i Sverige med New York-drömmar men ännu inte gjort det självklara – du har inget val. Ta en spruta eller glöm drömmarna.
För övrigt: Efter att ha sett den färska dokumentären om eländet ber jag att få rikta ett varmt tack till de chefer på denna tidnings nöjesredaktion som sa nej när jag tjatade om att få åka på 1999 års version av Woodstock-festivalen. Smutsen, värmen, de sanitära olägenheterna och den hjärndöda fratboy-kulturen hade jag kanske kunnat utså. Men att tvingas se Kid Rock, Creed och satans jävla Limp Bizkit live hade inneburit ett livslångt trauma.
Det är helt ofattbart att dåtidens stora rockakter var så sanslöst vedervärdiga. Hur var det möjligt, bara några år efter Nirvana? Kommer aldrig förstå. Men som sagt, tack bossar…
ORSAKER TILL EXTAS
• Summer of Soul (Dokumentär)
– Själva motgiftet mot Woodstock-mardrömmen. Så makalöst.
•The Chevelles – Steve McQueen; Wish I Was (Singel)
– Vad min gamle vän lo fi-Håkan skulle kalla en riktig rökare.
•Phoebe Bridgers – Nothing Else Matters (Singel)
– Sensommarens cover.