Lasse Åberg: ”Jag har ju inget att pensionera mig från”

Petter J Larsson

Lasse Åberg har fyllt 77 men ­arbetar för fullt med sina ­olika ”jobbys”.

Vid sidan av tecknandet, museet, ­gitarrlektionerna och turnerandet funderar allkonstnären på comeback för Stig-Helmer Olsson.

– Det hade varit lattjo. Folk är säkert nyfikna på hur han mår och var han är, säger han.

Lasse Åberg ligger bakom några av svensk films absoluta kioskvältare, underhåller en tredje generation barn med ”Trazan och Banarne” och ställer ut sin konst tillsammans med en av världens största samlingar antika Disneyprylar i sitt eget museum. 

Samtidigt sitter ett miljontal stockholmare dagligen på hans design som pryder sätena i huvudstadens tunnelbana – och hans glas har blivit en studentpresentsuccé. Det är inte så lätt att placera den 77-årige­ allkonstnären i ett fack.

–  Jag har en ganska luddig yrkesprofil. Jag är ju lite spretig, säger han själv.

Vi sitter på Lasse Åbergs museum i Bålsta norr om Stockholm. Här finns Disneyantikviteterna, memorabilia från ”Sällskapsresan”-filmerna, Lasses egen konst, verk av Picasso och Andy Warhol – samt ett djungelrum med en egen Trazan och Banarne-koja. Gästerna i alla åldrar kan ses som en bekräftelse på Lasses spretighet.

–  Barnkultur återvinns ju och kommer tillbaks. Nu kan det komma fram femåringar och peka på mig och säga ”Tjasan”. Det är ju helt otroligt, då har ju föräldrarna hjärntvättat dem med dvd:er, säger han.

–  Här utanför var det en dam som sa högt: ”Titta, titta, där går han som gjorde barnprogram som farmor såg när farmor var liten”. Då känner man sig rätt ålderstigen.

Tvångsmässigt samlande

Museet i den gamla gården ligger någon kilometers cykeltur hemifrån för Lasse som inte äger ­någon bil. Han säger sig själv lida av OCD (obsessive-compulsive disorder), det vill ­säga tvångstankar, vilket han själv menar lett till att hans samling av Disneyföremål från mellan 1928 och 1940 blivit en av världens största.

–  Det här projektet var en dagdröm länge, som jag har realiserat. Det har varit en fantastisk resa, jag har ju varit tvungen att lära mig en massa på vägen. Från att rita montrar och färgsätta och hela det ­paketet, och sedan innehåll, plugga mycket konst och serier. Det har varit en resa som verkligen förgyllt mitt liv. Men det är ju ingen vinstmaskin, det är väl ungefär som att ha en lustjakt – ett stort hål i sjön som man stoppar pengar i.

Slänger fimpar – och pratar med folk

Han är ställets absoluta ­huvudfigur och berättar att samlingen är värd flera miljoner. Ändå går han själv runt och plockar bland böckerna i butiksdelen, pratar med besökare och signerar souvenirer.

–  Jag har ju saker att göra här hela tiden. Jag ser till att tavlorna hänger rätt, jag plockar ogräs, jag slänger fimpar och jag pratar med folk, jag guidar. Det finns hela tiden saker som ska göras, det är min lilla bäbis det här.

–  I botten är jag grafisk formgivare, jag har ju en magisterexamen i det från Konstfack, och jag gör det hela tiden och är väldigt road av det. Jag formger mina egna produkter – böcker, skivor, filmaffischer – och tycker nästan att det är roligast. ­Roligare än att göra film, säger Lasse.

Vad är du minst stolt över?

–  Jag har ju gjort lite egendomliga saker. ”Oj oj oj eller Sången om den eldröda hummern” tillsammans med Ardy Strüwer är ju helt utfreakad. Men den är väl kul på sitt sätt, den vann ju pris i Berkeley för mest avantgardistiska utländska film. Den byggdes upp som en saga med tre friare som skulle fria till en prinsessa och som skulle utföra olika saker. Strange. Vi använde ju inte droger men det ser ut som att vi gjorde det i filmen.

Hur ofta blir du påmind om ”Sällskapsresan”-filmerna? 

– Ofta. Jag åkte med någon taxichaufför som sett ”Sällskapsresan” 15 gånger och det händer att folk säger att ”vi brukar ­titta på dina filmer och barnen säger alla repliker innan de kommer”.

Åker du själv på sällskapsresor?

– Ja, jag tycker att det är ett jättebra sätt att resa på. Att ta sig ner till Mallorca reguljärt är ju ett jätteföretag, det tar ju en vecka att ta sig ner dit. Sen kan man ju välja vad man vill göra där själv. 

Var har du semestrat i sommar?

– Östra Gotland är heligt så där häckar vi. Och med tanke på att det var 45 grader varmt på kontinenten så var det väl ingen större idé att åka dit. Jag är en gråsugga –  jag kryper under stenarna när solen ­lyser.

Du har fortfarande på dig det armband med Donald Trumps mystiska Twitterord ”covfefe” på som skapade rubriker efter din medverkan i TV4:s ”Nyhetsmorgon”. Vad är historien bakom det?

–  Vi säljer såna här i butiken så att småtjejerna ska kunna skriva Mia och Linda och allt vad de heter, så tänkte jag att jag sätter ihop något annat, vilket Aftonbladet smällde upp en helsida på. Men det är ju mer avdelningen lustigt.

Du hade redan skrivit låten ”Banarne for president” efter valet i USA. Fanns det någon djupare politisk mening med ­armbandet?

–  Nej, jag tyckte bara att tweeten var märklig. Jag samlar ju på sådana grejer i en scrapbook, där jag bland annat satte in det här och den lilla notisen om vad han sa, det handlade ju någonting om att media var lögnaktiga och så ”covfefe” på slutet, som de försökt tyda. Sen är Trump ju rätt man på fel plats. Han ska nog sköta sitt affärsimperium och inte vara president.

Känner du en oro inför världsläget?

–  Ja, jag har ju fått barnbarnsbarn och det ser väl inte så nedra ljust ut. För egen del så börjar man ju se någon slags ändlig tid, men att Sigge, barnbarnsbarnet, ska växa upp i en så hotfull värld, det är ju inte så kul.

Behöver världen fler Stig-Helmer?

– Inte mig emot. Det såg ju så ljust ut för några år sedan, med ett fungerande EU. Sen började britterna mucka, och sen Trump och klimatavtalet, och den här galningen i Nordkorea som möter en likadan kille i Amerika. Men det är nog mycket tomma hot från båda sidorna.

Får vi se något mer av Stig-Helmer?

– Än så länge känner jag mig såpass vid vigör att det skulle vara lite lattjo. Så jag går runt och tänker på olika teman. Om jag ska göra en ny film så vore det synd att inte­ använda figuren som är etablerad. Folk tror ju att de känner honom nu och är ­säkert nyfikna på Stig-Helmer, hur han mår och var han är och så vidare.

Ni har varit ute och turnerat med ­Electric Banana Band i sommar, på bland annat Stockholms stadion, Peace & love-festivalen och jazz-festivalen i Ystad. Hade du kunnat tro det när ni drog igång för 27 år sedan?

–  Nej, om någon hade sagt då när vi startade ’80 att ”ni kommer att fylla Globen två gånger, ni kommer att sälja dubbel platina, ni kommer att inviga Öresundsbron” så hade jag bett den personen att gå till en psykiatriker eller ta en kall avrivning.

Hur är turnélivet som 77-åring?

–  Nu är vi äldre städade herrar så är det någonting vi slänger ut från hotellfönstren så är det menyer från lyxrestauranger. Det som är kul med de här festivalerna är de andra banden man träffar. Vi spelade efter Kebnekajse, det här gamla progg-gänget, på Peace & love. På Sweden rock härom året tyckte jag det var kul att träffa Canned heat, de som startade Woodstock-festivalen. Det är kul att ­leka popstjärna. 

Vad gör du när du inte ­jobbar?

–  Då jobbar jag. Jag arbetar så fort jag får en ledig stund, hehe. Jag går och funderar på olika grejer. Funderar på en ny film, skriver nya texter till bananbandet och tecknar. Jag tecknar nästan varje dag och vi har utställningar och jag har varit väldigt flitig och gjort över tre hundra litografiska upplagor, det är väldigt mycket. Jag läste en väldigt bra ­beskrivning på det jag håller på med – ”jobby”­, en hobby som blivit ett jobb.

Du sitter inte bara och kollar på skräp-tv ibland?

–  Jodå, det gör jag. Vi har en köks-tv och när vi lagar mat brukar vi försöka slå dem i ”Vem vet mest?”, sen käkar vi till ”Halv åtta hos mig” och ett tag kollade vi på Hollywoodfruarna, så det gillar vi. Sedan är det musiken, jag har på gamla dar börjat ta gitarrlektioner. Jag träffade en duktig gitarrist och tänkte att jag vill lära mig mer än tre ackordsträsket, så nu pluggar jag nästan varje dag.

Du är 12 år över pensions­åldern, det är inget som lockar?

–  Jag har i stort sett ingenting att pensionera mig från. Kreativa arbeten är liksom ingenting man slutar med. Man kan ju inte plötsligt säga att ”nej, nu ska jag sluta tänka”. Jag får ju min vila i tecknandet till exempel. Nej, så länge jag kan stå på benen och sova utan käpp så kommer jag nog att hålla på.