Kulturprofilerna är som ilskna cyklister
Blir svultna vampyrer när en strupe blottas
KRÖNIKA. Vad är det för likhet mellan kulturprofiler och cyklister?
Det är inget skämt utan en allvarligt menad fråga.
När pappa svarade i telefon då jag var liten och en kompis ville leka kunde jag, ibland socialt fobisk, be honom ljuga att jag inte kunde.
Liknande panik känner jag vissa dagar efter jobbet när jag, mätt på mänsklig kontakt bara vill krypa under en sten, men måste kasta mig ut i cykelbanorna i centrala huvudstadens rusningstrafik. Det är lite läskigt, som att sugas in i ett dammsugarrör, men på en sekund är man själv en del av den hjulburna ångvälten.
På en sekund är man själv en del av den hjulburna ångvälten.
Ni har läst cykelkrönikor förr, om hur kassa folk är på respekt och regler när de sitter på två hjul. Många tycks sakna koll på trafikregler, men många vill nog bara göra skäl för sina sportiga shorts och skyddsglasögon. Vid rödljus blir de (ibland ”vi”) så provocerade av att behöva stå still att man (vi) sedan trampar på utav bara helvete. Då vill du inte vara i vägen. Men så kommer de som cyklar mot trafikriktningen. De, inte sällan medelålders män, tycker antagligen att det är rimligt. De ska kanske ”bara ta sig till närmaste övergångsställe” men blir en uppenbar trafikfara. För de som inte ser sig för.
Precis som i bilen ska man (vi) såklart hålla en hastighet där man kan möta oförutsedda händelser. Plötsligt är det man själv som sent ser en gående vid ett övergångsställe och måste panikbromsa och är tacksam att andra runtomkring tog det lite försiktigt. De farliga omkörningarna är vanliga och ofta onödiga, trots positionskriget ses vi alla ofta vid nästa övergångsställe.
Det är inte olikt positionerandet på sociala medier och i de eviga kulturbråken, senast Guillou vs Expressen et al (igen) och Linderborgs bok vs Expressen/DN et al. Där kastar sig profiler fram som på cykelbanan, helt renons på egna tillkortakommanden och låtsas ogenerat att de själva inte gjort nåt dumt. När Linderborg blottat sin egen strupe har inte minst horder av kulturdamer kastat sig fram som lystna, svultna vampyrer, frestade få in en fullträff och vinna. För att sedan klappa sig självgott på magen.
Tänk om de kunde sakta ner i spåret, och för all del kritisera andra – men möjligen även sig själva någon gång.