Ovanligt piggt Diggiloo

Håkan Steen

SHOW Det är inte bara rörande att få vara del av en stor publik och se en fullskalig livekonsert igen.

Årets Diggiloo visar sig dessutom vara en ovanligt pigg version av det välbeprövade showkonceptet.

Diggiloo
Turnépremiär: Brunnsparken, Ronneby. Publik: 3 000 (utsålt). Längd: 171 minuter plus paus. Bäst: Tusse i ”Voices”, Sarah Dawn Finer i ”Moving on” och varje gång Per Andersson kommer in. Sämst: Det hade givetvis blivit ännu roligare utan en pandemi att ta hänsyn till.

RONNEBY. Otaliga artister är ute och gör småspelningar i sommar men den enda turnén som rullar med full produktion är Diggiloo. Några datum fick strykas eller flyttas och mängden publik får hållas ner till maximalt tillåtna 3 000 per kväll, men det är ändå en riktig show.

Vi i publiken får sitta med lite längre avstånd mellan oss än normalt och om det ska dansas får det ske på stället, uppmanar arrangören. Men vi accepterar både lydigt och glatt, för det är ju så stort bara att få vara med om sånt här igen.

Redan i öppningsnumret, Aviciis ”Wake me up”, noterar jag att det faktiskt blir lite fuktigt i ögat när hela ensemblen dansar in på scenen.

Det märks så väl på såväl Mariette och Magnus Carlsson som Jessica Andersson och Tommy Nilsson hur mycket de har saknat artisteriet, stämningen i den varma blekingska julikvällen känns närmast förlösande.

När Linda Bengtzing ska göra sin första egna låt för kvällen, Marie Fredrikssons ”Äntligen”, blir hon så berörd av att åter få befinna sig framför publik att orden stockar sig i halsen.

Och när komikern Per Andersson gör den första av många lysande entréer – på cykel genom publiken i knallgrön kavaj, shorts och en helt befängd solhatt med snurror på – är det väldigt tydligt att han släpper lös arton månaders ackumulerad urballningsabstinens.

Superrutinerade David Lindgren och Sarah Dawn Finer är inte bara några av de som gör bäst ifrån sig utan tar även på sig rollen som värdpar. Men även en debutant som Frida Öhrn finner sig fint till rätta och drar helt rimligt ner ett av kvällens största jubel med sin Oh Laura-ballad ”Release me”.

Och om någon snor showen är det tveklöst Tusse, som i kväll har sitt livs allra första turnépremiär. Årets melodifestivalvinnare känns sina blott 19 år till trots helt självklar i alla delar av det här sammanhanget, både när han sjunger Whitney Houstons ”How will I know”, glänser i ett Roxette-medley eller gör ett New Orleans-jazzigt Galenskaparna-nummer med Per Andersson.

Andersson känns för övrigt på väldigt många sätt som den optimala Diggiloo-humoristen i en obetalbar rutin som småländsk representant för Folkhälsomyndigheten med rekommendationer av typen ”stånd ska man hålla av”.

Ett års ofrivillig paus har inte förändrat Diggiloo-konceptet nämnvärt. Det handlar fortfarande om generösa mängder schlagers och kända hits med stort band i glittrig förpackning och högt tempo.

Och Motown- och Astrid Lindgren-medleyn har vi kanske hört förr. Det blir emellanåt även svårt att helt och fullt engagera sig när artisterna ska köra sin senaste melodifestivallåt.

Betydligt roligare då när Linda Bengtzing och Jessica Andersson tar sig an Myra Granbergs färska hit ”Lose my mind”.

Framför allt: för att den här sortens underhållning ska bli större än summan av sina delar handlar det så mycket om personkemi och att göra det med hela hjärtat. Jag har satt alla möjliga betyg på Diggiloo genom åren men den här upplagan hör tveklöst till de mest lyckade.