Soraya Lavasani om sorgen efter mamman: ”Ville inte leva”

Mathilde Albinsson

Vi är vana vid att se henne som det skarpa nyhetsankaret i TV4 Nyheterna eller den sprudlande programledaren i Nyhetsmorgon på samma kanal.

Nu fokuserar Soraya Lavasani helt och hållet på en ny roll – som mamma. En roll, som inte föll sig helt naturlig från början.

– Det tog ett par månader innan jag var genuint glad över att vara gravid, och det fick jag dåligt samvete för, säger hon.

Soraya Lavasani, 35, njuter av att vara hemma med dottern Bianca, som är 2,5 månad när Nöjesbladet träffar dem. Livet i stort känns riktigt bra i dag, berättar Soraya. En känsla som var omöjlig för sju år sedan.

Då plågades hon av långa, sömnlösa nätter.

– Det har funnits dagar då jag inte varit glad alls. Jag ville inte dö, men jag ville typ inte leva heller. I efterhand har jag förstått att jag var väldigt deprimerad, men det såg jag inte då.

Hade svårt att glädja sig över graviditeten

Soraya Lavasani tar emot Nöjesbladet med öppna armar i sitt hem i en söderförort i Stockholm. Bildligt talat, för i famnen vilar nämligen hennes lilla dotter Bianca.

– Det är så sjukt! För två månader sedan var hon inte här och nu känns det bara som det mest naturliga i världen. Det är väldigt härligt. Det visste man ju inte innan, säger Soraya medan hon plockar fram koppar ur ett skåp.

Bianca har kinden mot hennes ena axel. Soraya erbjuder kaffe. Trugar när en kort stunds tvekan uppstår. Det är inte krångligt, försäkrar hon, ”bara en knapptryckning på en maskin”.

– Jag märkte att min man var jätte, jätteglad när vi fick beskedet, medan jag inte var lika glad. Det var jättejobbigt. Vi kunde inte liksom mötas där. Och så kom saknaden och sorgen efter mamma upp. Det fanns så mycket jag ville fråga henne och prata med henne om. Det tog ett par månader innan jag var genuint glad över att vara gravid, och det fick jag dåligt samvete för.

En personlig tragedi

Sorayas mamma insjuknade 2000 och opererades för livmodershalscancer. Samtidigt gjorde Soraya karriär. Hon utbildade sig vid Kaggeholms folkhögskola och började så småningom jobba för en av lokalstationerna på TV4 2006.

– Jag var medveten om att hon kunde dö, men jag fattade nog ändå inte. Det låg alltid där som en mörk skugga i bakgrunden, men vi levde ändå på våra liv. Men jag hade svårt att sova om nätterna. Ibland hade jag inte sovit någonting när jag gick till jobbet på morgonen och var helt förstörd.

Jobbet blev mitt alltihop också något av en räddning – en rutin som liksom tvingade livet att fungera.

– Jag hade ett stabilt uppdrag på lokal-tv, som jag kände mig väldigt trygg i. Jobbet var en trygghet under den här tiden.

Gick i terapi

Åren gick. Sorayas mamma verkade återhämta sig och allt pekade mot att hon tillfrisknat. Men så kom nästa bakslag: En ny tumör. Den här gången gick cancern inte att stoppa. Efter två år av tuffa behandlingar somnade hon 2010 in, 54 år gammal.

– Det omöjliga hände. Hon tynade bort framför vår ögon. Dels förändras man utseendemässigt, men att se någon man älskar som har ont och är rädd, och man kan bara stå bredvid och känna sig otillräcklig, det var verkligen hemskt.

Tre år efter mammans bortgång började Soraya gå i kognitiv beteendeterapi.

– Jag grät varje dag och var ledsen. En vän uppmanade mig att prata med någon. ”Så här ska du inte behöva må”, sa hon. Så jag gick till en terapeut och det hjälpte mig jättemycket. Både med att ta itu med självkänslan och bearbeta sorgen.

På en vägghängd hylla i vardagsrummet står ett svartvitt fotografi av mamman. Det är maken Ralph som har ramat in bilden i sin ramverkstad, berättar Soraya.

Gav maken nobben

Han stod plötsligt där en oktoberdag 2013, i ljuset av den långa, sorgkantade tunnelns slut. Men hon ville först inte ha Ralph – inte till hundra procent i alla fall – och höll honom på en armlängds avstånd.

– Jag hade räknat ut den här stackars människan redan från början. Det var ju alla fel. Han var mycket äldre, han hade varit gift, han hade två barn. Det var alla fel på min lista, som jag inser i efterhand att jag faktiskt hade. ”Vi kan väl ses och ha lite kul, men vi kommer inte bli ihop. Jag kommer aldrig bli kär i dig, Ralph”, sa jag till honom. Jag tillät mig inte att känna efter heller. Jag hade så himla mycket murar runt mitt hjärta.

Vad berodde de murarna på, tror du?

– Jag hade inte haft långa förhållanden innan, jag hade blivit sårad, jag var rädd, men det förstod jag inte då. Efter tre veckor sa Ralph: ”Släpp sargen” och jag blev så arg. Han kände ju inte mig! Men jag var inte redo att se sanningen – att jag var rädd, helt enkelt.

Ralph uppvaktade henne flitigt under ett halvår. Det var först när de tillbringade ett par semesterveckor på olika håll i Europa som poletten ramlade ner för henne – och det med besked.

– Jag tog med mig en bok som heter ”Hemligheten” på min semester i Kroatien och började läsa den och det var som en riktig käftsmäll. Jag förstod mitt beteende. Jag var ju jätterädd! Plötsligt såg jag klart. Jag gick från ”Ralph är en härlig kille” till ”jag älskar ju honom”!

Hur reagerade han då, när du plötsligt gick från noll till hundra?

– Det var lite kämpigt i början, han bara ”jaha är det vi nu eller?” Vi hade en ”bumpy start”, men sedan har jag inte tvekat alls. Det känns som att vi har känt varandra hela livet.

De gifte sig i september förra året. Dan före dopparedan avslöjade Soraya i ”Nyhetsmorgon”, med hjälp av ett fyndigt julrim, att hon och maken väntade tillökning. Och den 19 juni kom Bianca till världen.

– Hade vi varit yngre hade vi kanske väntat längre, men han var tydlig med att han kunde tänka sig att skaffa fler barn. Men sen gick allt fort för oss, vilket ju är fantastiskt, men jag kände nog ”oj, vad fort det gick”. Jag hängde inte med. Och så kom jättemycket känslor efter mamma upp. Jag saknade henne.

Blev sorgen extra påtaglig i och med graviditeten?

– Absolut. Man lär sig förhålla sig till en sorg. Man kan leva med den. Men så händer det stora saker i livet, som att man blir kär och gifter sig eller får barn, och då blir tomrummet extra stort efter någon som är så viktig, säger hon och fortsätter:

– Det kan vara jobbigt fortfarande. Jag tänker på henne varje dag. Det har jag gjort sedan hon dog. Jag ville fråga henne saker, alla smådetaljer som vi aldrig hann prata om. Det var inte intressant i mitt liv att prata om hur det är att vara gravid medan hon fortfarande levde.

Bianca gnäller till lite. Soraya sitter på en pilatesboll och skumpar upp och ner, upp och ner. Det har verkat lugnande på dottern – fram till nu. Soraya byter grepp och sätter sig i en fåtölj i stället.

– Jag tänker mycket på hur hon skulle ha blivit som mormor. Jag sörjer att mitt barn inte får ha en mormor, säger hon och fortsätter:

– Mamma var påhittig, rolig och en problemlösare. Det hoppas jag kunna föra vidare, och den där enorma tryggheten som bara mamma gav.

Hon tittar ner mot Bianca, som kisar tillbaka.

Är du lycklig i dag?

– Ja, det är jag. I dag skulle jag nog säga att jag lever mitt drömliv. Jag har ett jobb som jag älskar, jag har hittat kärleken och nu är jag mamma.