Johan Croneman: Jag skulle passa mig för att ha sex
Tv-krönikören om läkarens råd efter hälsokollapsen, spelandet, spriten och de suicidala tankarna
Publicerad 2020-11-03
I självbiografiska boken ”Jag är olyckligt här” öppnar tv- och filmkrönikören Johan Croneman upp om sitt drogmissbruk och svåra spelberoende.
Till slut gick det så långt att han blev suicidal.
– Om man har fuckat upp sitt liv med alkohol och sedan med spel, då kommer de där tankarna smygande.
Till vardags levererar Dagens Nyheters fruktade tv- och filmkrönikör Johan Croneman, 65, sylvassa omdömen som hyllas av många men som också fått en och annan att gå i taket genom åren.
Nu har han släppt en självbiografisk bok om sitt stundtals kaotiska liv som har kantats av såväl alkoholmissbruk som spelberoende.
”Jag är olyckligt här” är den olycksbådande titeln och lika ärlig som han är i sina recensioner, lika hudlös och blottläggande om sitt liv är han när vi ses. Vi stämmer träff på stamcaféet och köper varsin kaffe (”jag gillar inte att hålla på och slabba med sådant hemma”) innan vi går upp till hans våning på Söder i Stockholm.
Kollapsade på flygplatsen
Om vi kastar oss direkt på det som blev en vändpunkt i livet för Croneman så var det när han kollapsade på en flygplats i Düsseldorf 2017 och trodde att hans tid var kommen.
– Jag bestämde mig för att skriva boken när jag låg på sjukhus där och förstod att det var ganska allvarligt. Jag hade drabbats av aortadissektion, det är en kronisk sjukdom. Mitt kärl är inte bra. Vid den senaste undersökningen förra veckan så var det till och med sämre. Det är lite som att ha en bomb i sig.
Anpassar du livet efter det här?
– Jag har inte bråttom längre och jag ska passa mig för hastiga blodtryckshöjningar. Jag ska inte hålla på med styrkelyft eller vinterbad. Jag frågade läkaren vad jag skulle passa mig för och då sa han ”sex”. ”Det kan du absolut ha, men du ska ta det lugnt”. Vadå, lugnt? ”Du kan väl läsa en tidning under tiden”, menade han på fullaste allvar. Det var ord och inga visor.
– Jag har ju en egenproducerad son, Folke, som fyller 17 år. Sedan har jag en bonusson som jag har levt med i många år, han är 24. Det gäller att hänga i ett tag till, men när man drabbas av en livshotande sjukdom inser man att tiden är begränsad.
”Jag kämpade lite extra”
Hur känns det?
– Nu är det mer ett kallt konstaterande. Jag var inte rädd där på sjukhuset, det var skönt att inte ha någon ångest. Jag koncentrerade mig också mycket på Folke de första 24 timmarna, han var ensam i Tyskland och var 13 år. Han sa ”pappa, du kan inte dö nu. Vi är i Tyskland, hur ska jag komma hem?”. Känslomässigt känns det som att han räddade livet på mig. Jag kämpade lite extra för jag hade också bara kunnat vända på mig och somnat om.
Vad som är hönan och ägget är svårt att sia om, men Croneman hade innan han blev sjuk i Tyskland varit nykter i ett och ett halvt år. Innan dess hade han missbrukat alkohol under många år.
Du har aldrig varit nära att äventyra ditt jobb på grund av drickandet?
– Nej, egentligen inte. Jag drack när jag hade jobbat klart och jag har aldrig varit den där typen av hårddrickare som försvann en vecka. Men mitt drickande eskalerade de sista åren. Det är då det blir farligt, när man bara vill vara ensam med alkoholen. Jag varnar också alla för ögonblicket när man inte får dricka längre för det är ett nytt liv.
”Man når en gräns”
Det låter som du saknar alkoholen?
– Ja, det gör alla som har druckit och slutat. Många ljuger och säger att de inte saknar det. Jag älskar spel och sprit, skillnaden är att jag inte dricker eller spelar längre för det går inte. Jag moraliserar inte över andra, det jag säger är att det finns en gräns, når man den gränsen så kan man inte dricka mer. Och det livet är annorlunda. Tråkigare på sätt och vis.
Du öppnar också upp ärligt om ett stort spelberoende?
– Jag skulle säga utifrån mina erfarenheter att spel är ett värre beroende än alkohol. Jag tycker det är som heroin. Det är helvetiskt att vara inne i det.
Vad saknar du mest?
– Det är nog spelandet. Alkohol är så sunkigt, spel- och casinovärlden är fortfarande lite glamour. Vinnandet är spelandets största förbannelse. Har du dragit in ett antal hundra tusen på ett spel så vill man dit igen.
Men du måste väl fått rejält med ångest när du spelade bort flera hundra tusen?
– Jo, men den slår inte på direkt. Har man dessutom gjort det flera gånger så blir man mer kallhamrad. Man bara konstaterar att pengarna är borta. Hur gör jag nu, jag måste ha mer pengar.
Du lär ha dragit på dig stora skulder?
– Ja, under åren har det blivit stora summor och jag betalar fortfarande av på dem. Jag borde ha sanerat min ekonomi för länge sedan, men vissa saker skjuter man upp tills de står utanför dörren.
Du skriver i boken att det fanns tillfällen då du kände dig suicidal?
– Om man har fuckat upp sitt liv med alkohol och sedan med spel, då kommer de där tankarna smygande. Vid några tillfällen så var de starkare än annars. Jag ska inte säga att jag stod på Västerbron, men jag tror att alla i min situation känner igen sig. När man tänker att den dörren är halvöppen, då blir man rädd.
Har folk i din omgivning blivit lidande som din son?
– När jag hade Folke här hemma så drack jag när han hade gått och lagt sig och det är ingenting jag är stolt över. Däremot när han och bonussonen var små ville jag dricka något hemma varje dag. Det var den där klassikern, min exfru Anna drack ett glas och jag drack fem.
Var det alkoholen som gjorde att äktenskapet sedan sprack?
– Frågar du Anna så skulle hon säga ja och jag skulle kanske problematisera det lite mer. Men det kan man säga. Det var en ständig diskussion och blev en kil i äktenskapet. Det slet sönder oss.
Anna ställde aldrig något ultimatum?
– Det gjorde hon kan man säga, vi grälade mycket. Först var allt roligt med alkohol när vi träffades, sedan blev det något annat.
Det var Anna som sa tack och hej och ville skiljas?
– Jag vet inte riktigt hur det gick till, men alkoholen förstörde sakta vårt äktenskap. Hon ville skiljas och jag ville också skiljas. Då kunde jag dricka för mig själv.
”Anna har alltid funnits där”
Du skriver i boken att hon är din bästa vän idag?
– Det är hon. Vi har haft det jättejobbigt, men hon är en klok och smart person och hon har hjälpt mig och funnits där. Jag har varit jävligt djupt deprimerad i perioder och det är inte roligt, man är ingen rolig person att vara med. Man isolerar sig, men folk går också iväg och jag förstår det. Men så finns det några som stannar kvar som Anna, Björn som är min chef på DN och några kompisar och familjen. Man kanske inte är värd det, men man får vara glad att de är kvar.
Saknar du tvåsamhet efter skilsmässan?
– Jag saknar vardagen som man har med barn och familj. När vi var en familj så var det riktigt lyckliga år, det var mina bästa år på många sätt och vis. Men jag saknar inte tvåsamhet och en kvinna. Men jag tycker att jag är ensam lite för mycket.
Gör du något åt det?
– Nej, jag går inte ut och hänger i en bar och jag är ingen Tinder-kille.
Vad återstår då?
– Det vet jag inte. Jag tycker inte det är så kul att leva ensam hela tiden och Folke har valt att mest bo hos sin mamma. Efter skilsmässan har jag haft några få relationer och så fort det blir för seriöst, när man ska planera semester och sådant, då brukar jag dra.
Det brukar ingå i tvåsamhet?
– Jo, men det kanske kan bli ändring på det.
När fan bli gammal?
– Ja, lite så. Men jag blir lite generad nu, det här låter ju som en jävla kontaktannons.
Du hade en problematisk relation till din pappa under många år – men du satt med honom i två dagar innan han dog?
– Det gjorde jag. Men jag gick aldrig på begravningen, jag tyckte jag hade sagt det jag ville. Det var också ganska spänt med hans nya fru. Och jag har aldrig besökt graven. Men det känns helt odramatiskt. Vi gled ifrån varandra och hade otroligt svårt att prata med varandra under hela livet.
”Vi pratar nästan varje dag”
– Men mamma pratar jag med nästan varje dag. Hon är 97 år och vi har bara blivit tajtare och tajtare.
Hur upprörd blir du när du ser ett dåligt tv-program?
– Jag är inte sån. Grejen är att jag har aldrig satt mig ned för att skriva om ett tv-program och varit arg.
Aldrig?
– Visst, jag kan ha sett något program och tänkt att det var bland det sämsta jag någonsin sett. Men ofta skriver jag dagen efter. En av få gånger jag skrev på uppstuds är nog recensionen om Kristallengalan som jag kanske inte blev berömd för, men det gjordes åtminstone parodier på mig i ”Godmorgon världen” i radio om hur förbannad jag var. Alla tyckte jag sköt med en bazooka på en mygga, men när jag såg Kristallengalan senast så tänkte jag att ”Johan, du har fortfarande rätt om den där galan”.
Tänker du att du måste sticka ut ur bruset och tar ifrån tårna?
– Jag tänker aldrig så, jag lovar. Jag tror bara att jag har en sådan stil och jag är inte så ängslig och tänker på vad folk ska säga. Tv-kritik är inte personligt. DN betalar mig för att de tror att jag har en viss kompetens och de vill att jag ska vara uppriktig. Mina läsare som har varit trogna vill att jag ska vara tydlig.
Nu kommer läsarna recensera dig när de läser boken. Är du nöjd med resultatet?
– Jag är helt överrumplad över att det har gått så bra. Jag lider av att jag inte tror på mig själv, många tycker jag är styv i korken, men så mycket till självförtroende har jag inte.
Min dag
06.30 Gör en kanna te, går en kort runda med min boxer, köper mjölk, dricker mitt te. Sätter på TV:n. Kan omöjligt dricka te utan mjölk.
07.00 Skriver några timmar. Antingen på någon av veckans DN-krönikor, eller på en nyligen påbörjad roman om två bedagade smågrälande 60-åringar på flykt genom Ruhrområdet i Tyskland. En samtidshistoria.
11.00 Sätter på mig skorna och går till Kaffe på St Paulsgatan. Småpratar med nån som eventuellt vill småprata. Tittar in till Ylva på Pretty Jo. Promenerar. För hjärtats skull.
13.00 Läser tv-tablåer, förhandstittar på tv-serier eller något annat program jag fått skickat till mig. Ringer min agent och gode vän Leo Lagercrantz. Jag berättar om något jag skrivit, messar och mejlar dom som skall messas och mejlas. Fakturerar. Letar nyheter om IFK Norrköping, man måste kolla in ”gnällbänken.se”. Hundpromenad.
17.00 Handlar. Tittar in på Folkbaren, som ligger i mitt hus, pratar med Jonas, Moe, Sanna, tjuvlyssnar och kikar på gästerna, går hem, lagar middag, lyssnar på P1.
19.00 Tittar helst på allsvensk fotboll med Folke, det blir garanterat mer tv, ringer mamma i Norrköping, mer tv. Skissar på kommande sportkrönika. Ännu en hundpromenad.
22.25 Läser nåt om Operation Market Garden eller ser nån föreläsning på Youtube – om Operation Market Garden. Dagdrömmer om nåt fantastisk som kommer hända. Väcker min boxer Buffa som snarkar så sängen skakar. Skickar ner henne i korgen.
00.15 Sover.