Inget är bättre än ”Better call Saul”
Tisdag är nya lördag.
Anledningen är, för sjätte säsongen i rad, ”Better call Saul” på Netflix.
05:55.
Siffrorna är viktiga.
Det dröjer nästan sex minuter innan någon säger ett ord i de sista säsongen av ”Better call Saul”. Få andra serier har de senaste åren vågat berätta lika mycket utan att använda dialog.
”Better call Saul” började som en spin off till ”Breaking bad”. Den handlar om hur den sorgliga skojaren Jimmy McGill sakta förvandlas till den flashiga knarkadvokaten Saul Goodman.
Parallellen till ”Breaking bad”, där kemiläraren Walter White tar på sig en ondskefull hatt och blir den fruktade knarkbaronen Heisenberg, är så tydlig att den hade kunnat vara en spegel.
Tempot är, med vår tids mått mätt, en sköldpadda med tre ben
I Sverige har varken ”Breaking bad” eller ”Better call Saul” blivit mainstream. Det är lätt att förstå, framför allt i det senare fallet.
Det krävs ibland ett helgons tålamod för att följa med i den långsamma resan ner i avgrunden. Tempot är, med vår tids mått mätt, en sköldpadda med tre ben. Serien hjälper aldrig halvintresserade tittare över gatan och utan kräver att publiken har full koll på sitt ”Breaking bad”-universum.
En liten detalj kan få en stor betydelse om sju avsnitt. Själv får jag googla en kork till en tequilaflaska som senast syntes till för fyra säsonger sedan efter det första avsnittet i år.
Några ”Detta har hänt”-vinjetter inför varje ny säsong? Glöm det.
I England och USA skrivs det lika långa recaps om vartenda avsnitt som när ”Game of thrones” var som störst. New York Times, Guardian och Time Magazine bevakar serien med lupp och mikroskop.
Tv-serier är den nya biofilmen. Det har varit en populär beskrivning av dramseriernas status sedan ”Sopranos”. Men det stämmer fortfarande inte in på särskilt mycket.
Det som skilde ut ”Breaking bad” från mängden var det visuella, bilderna. Oväntade och bisarra vinklar blandas med filmiska widescreen-landskap. Öknen har inte varit lika vacker sedan westernfilmerna av John Ford och Sergio Leone. ”Better call Saul” tar det vidare och blir en bioupplevelse i soffan.
I dag är det över huvud taget svårt att kalla ”Better call Saul” för en spin off. I så fall kan den vara det mest lyckade exemplet sedan ”Frasier”.
Men den är också ett eget verk som tillsammans med ”Breaking bad” skapar något unikt och oförglömligt.
En mer sofistikerad variant av ”Jönssonligan”
Saul Goodman är på alla sätt en roligare, sorgligare och mer intressant karaktär än Walter White. Och ”Breaking bad” hade aldrig en Kim Wexler, spelad av den fantastiska Rhea Seehorn. Hon har blivit seriens hjärta.
Ibland känns Goodmans och Wexlers kupper som en mer sofistikerad variant av ”Jönssonligan”. Men poängen är att seriens tålmodiga berättande just nu skapar en hisnande pay off i nyckelavsnitten.
Det senaste exemplet är veckans ”Rock and a hard place”. Att avsnittet fått betyget 9,7 på filmsajten Imdb är inte ett dugg förvånande. Det är bara ett par decimaler från den högsta bergstoppen i ”Breaking bad”, ”Ozymandias”.
”Better call Saul” är också en epilog och ett farväl till den klassiska gulderan av amerikansk tv, den som började med ”Sopranos” och ersattes av något annat efter ”Breaking bad”, på den tiden då det gick att följa de bästa serierna genom att köpa några dvd-boxar per år.
Slutet fortsätter varje tisdag i två olika omgångar och pågår fram till augusti.
Det finns inget bättre just nu.
