Det går åt helvete överallt
Yasin vann en Grammis.
Tja, hur många hade brytt sig om priset om han inte varit nominerad över huvud taget?
Vad hade väl årets Grammisgala varit utan Yasin?
Det cyniska svaret är fortfarande: ingenting.
I så fall hade uppmärksamheten kring priset varit blygsam. Det är en liten gullig firmafest som visas på TV4 Play och Sjuan. Sveriges största och finaste musikpris har en bit kvar innan det drar lika många tittare som, exempelvis, Godisautomaten i ”Masked singer”.
Yasin var nominerad i fem kategorier, inklusive samarbetet med Cherrie på ”Ingen annan än du, Maria, 123”. Frågan var om juryn skulle våga ge honom något pris över huvud taget. Debatten om den 23-årige rapparen från Rinkeby har varit lång och hård. Det hade varit enkelt för juryn att ducka skitstormen och räcka över allihop till någon annan.
I stället valde de att följa sina principer och, såvida jag tolkar saken rätt, skilja på verk och person.
Yasin Mahamoud vann i kategorin ”Årets hiphop”.
Man kan samtidigt inte låta bli att undra hur många priser Yasin skulle ha fått om han inte satt häktad. Han är misstänkt för stämpling till människorov, alternativt förberedelse till människorov. Yasin anklagas för att ha försökt kidnappa en annan svensk rapartist.
I nya reportageboken ”Tills alla dör” av journalisten Diamant Salihu fördjupas även bilden av hur nära Yasin befinner sig ett av gängen som ligger bakom flera skjutningar och mord i och runt Rinkeby. Det är obehaglig och stötande läsning.
Han är inte en artist som alla andra utan ett extremfall. Att personer som anklagas för så grova brott samtidigt gör tongivande musik är inte vanligt. Till skillnad från USA är Sverige inte lika vana vid att hantera grova brottslingar i musikbranschen.
Lik förbannat borde monarkin klara av situationen. Jag köper inte argumentet att Yasins Grammis legitimerar hans livsstil och eventuella brott, nu eller i framtiden.
I så fall värderar man musikpriset för högt. När var en Grammis lysande pr sist? Kidsen svarar bara ”en vadå?” och fortsätter obekymrat att lyssna på Yasin och annan våldsam gangstarap på sociala medier och Youtube.
Vilka andra artister ska de vända sig till i dag för att provocera vuxenvärlden? Ja, inte Victor Leksell i alla fall.
Om Grammisjuryn hade resonerat annorlunda skulle dörren ha öppnats till svåra gränsdragningar om vem eller vilka som får höras och synas offentligt. Ska texterna bestämma det? Härkomst? Fängelsestraffens längd? Brotten? Gängkopplingar? Musikstilen? Det är en farlig väg att gå.
Förutom Yasins pris var det mest uppseendeväckande ”Årets hållbara artist”, som tilldelades rockartisten Stefan Sundström. Priset vill lyfta fram musiker som kämpar för miljön och är ett samarbete med Oatly.
Ok.
Havremjölksföretaget ägs av bland andra amerikanska Blackstone Growth och kinesiska China Resources.
Amerikanska politikern Elisabeth Warren är en av många som har anklagat Blackstone Growth för att skövla Amazonas regnskogar. China Recources är ett förvaltningsbolag som ägs av kinesiska staten. En allt annat än klimatsmart regim som kanske inte heller är kända för att älska mänskliga rättigheter.
”Det kommer att gå åt helvete” sa Sundström på scen.
Han syftade på vårt klimat. Men det har helt uppenbart redan gått åt helvete överallt.
Det är så dumt, allting.