Mall of Scandinavia borde slukas av sandormar
Drar och ser en förhandsvisning av filmen ”Dune”.
Efteråt vet jag inte vad som är värst.
Mall of Scandinavia eller ökenplaneten Arrakis?
Platsen påverkar upplevelsen av en biofilm.
Tro inget annat.
Redan innan förhandsvisningen av ”Dune” ligger filmen på minus.
Dels har vi tvingats vandra den långa vägen genom gallerian Mall of Scandinavia i Solna. Den svenska tomhetens Taj Mahal suger livet, syret och lusten ur kroppen.
Dels har jag tyvärr gjort det banala misstaget att läsa originalet, en science fiction-roman med samma namn av Frank Herbert.
Boken gavs ut 1965. Det är en fascinerande och gammaldags berättelse. Tempot är sköldpadda och innehåller mängder av utvikningar och ord som, på gott och ont, hade strukits av ett modernt förlag i dag.
Utmaningen att koka ner de drygt 700 sidorna till en fungerande film är ännu större. Se David Lynchs komiska försök från 1984 som bevis.
Det största problemet är att ”Dune” skulle ha passat bättre som tv-serie. I det formatet hade regissören Denis Villeneuve kunnat bygga sin vision i lugn och ro i stället för att klippa ihop några favoritscener till en story.
Så där sitter man igen, som en muttrande cover på de griniga gamla gubbarna Waldorf & Statler i ”Mupparna”.
Inte lika hänsynslös och pervers som i boken
Tidsbristen gör att bakgrunden och birollerna blir tunna eller obegripliga. Förklaringen till att imperiets rymdskepp är utrustade med bomber och laserkanoner trots att alla slåss med knivar på marken nämns inte. Förrädaren dyker upp från ingenstans. Och varför folk orkar slåss om planetens motsvarighet till olja, drogen melange eller ”spice”, är lite diffust. Eller rättare sagt: varför är drogen värdefull?
Inte ens sagans skurk, baronen Vladimir Harkonnen, blir lika hänsynslös och pervers som i boken. Harkonnen spelas av Stellan Skarsgård. Hans rollfigur liknar mest en sur potatis som guppar i soja.
Dessutom slutar filmen mitt i eftersom Denis Villeneuve har delat upp storyn i två delar. Det snopna är att fortsättningen kanske inte ens blir av. Allt beror på hur mycket pengar den första delen drar in.
Efter 155 minuter kulminerar allting med orden ”Och det var bara början.”
En sak är säker:
Om ”Lawrence av Arabien” hade slutat när Peter O’ Toole tänder en tändsticka skulle det inte ha blivit samma film.
Halsen är torr, yrseln trummar mot tinningarna
Behållningen är hur mycket ”Dune” har påverkat och inspirerat andra verk inom science fiction och fantasy. George Lucas, James Cameron och George RR Martin har definitivt läst Frank Herbert innan de skapade ”Star wars”, ”Avatar” och ”Game of thrones”.
Den verkliga prövningen börjar efter visningen när vi måste överleva Mall of Scandinavia en gång till. Jämfört med den senkapitalistiska ökenplaneten ser Timothée Chalamets och Rebecka Fergusons äventyr på Arrakis bekvämt ut.
Efter en minut längtar jag efter en dräkt som återvinner våra kroppsvätskor. Halsen är torr, yrseln trummar mot tinningarna.
När vi äntligen når Solna station tornar shoppinggallerian upp sig i mörkret.
Jag önskar tyst att en sandorm reste sig ur marken och svalde styggelsen.