Justin Timberlake borde ha stannat hemma

HOLLYWOOD

Blicken flackar. Händerna rör sig nervöst över bordsduken.

Justin Timberlakes sits är alla kändisars mardröm.

Att mitt i en skandal behöva möta medierna.

För mindre än tre månader sedan fångades Timberlake,39, på bild när han långt från hustrun Jessica Biel och parets hem i Kalifornien satt på en balkong i New Orleans. Tätt intill honom i Louisianas ljumma natt satt hans motspelare i kommande filmen, ”Palmer”, Alisha Wainwright, 30.

På en bild tar hon honom på låret. På en annan håller han henne i handen. En video där hon lägger armen om hans rygg visar att han inte bär sin vigselring.

Det slog så klart ner som en bomb i skvallervärlden.

Wainwright, Timberlake och till och med Jessica Biel gjorde snabbt allt för att tysta ner historien.

Källor uppgav att det absolut inte var något mellan Timberlake och Wainwright. I stället var de, som det hette det i veckotidningen US, ”likt bror och syster”.

Trots det bad Timberlake sin hustru om ursäkt.

– Jag drack för mycket den kvällen och ångrar mitt beteende. Jag borde ha vetat bättre, skrev han på instagram.

Bara dagar senare belönades han av Biel med en kärleksförklaring där hon sa att Timberlake, ”vuxit upp utan att ha blivit gammal”.

Justin Timberlake

Försenad och stum

Just den frasen får honom att bli extra osäker när han den här februarimåndagen i Glendale utanför Los Angeles möter medierna för att lansera familjefilmen ”Trolls world tour”

Inne på Dreamworks område funderar han länge, river sig i håret, tittar åt pr-stabens håll och slår sedan ner blicken i bordet.

– Det låter som om hon var väldigt snäll, säger han till slut.

Nu ska den återberättade repliken – eller stjärnans beteende för den delen – inte tillskrivas för stor uppmärksamhet. Timberlake har aldrig varit någon bra ”intervju”. Eller – för att uttrycka det rakare – han kan sjunga, han kan dansa, han kan skådespela, men utan ett på förhand skrivet manus står han sig slätt.

Den här dagen är det såklart än svårare. Med största sannolikhet har han känt det och försökt ta sig ur åtagandet.

Men nu sitter han ändå här, mer än en timme försenad, nästan stum och oförmögen att under 40 minuter formulera en vettig mening.

Det är så dumt alltihop – ett slöseri med allas inblandades tid. Och det slår bara tillbaka på filmen.

Vad det däremot inte gör är att ta bort fokuset från balkonghistorien.