Polarpriset är mer humor än musik
En gång i tiden sexvrålade Iggy Pop om att han ville vara din hund
Det finns mycket att säga om Polarpriset.
Men som humorgala är showen svårslagen.
Vad småpratar prins Daniel och Iggy Pop om när de sitter bredvid varandra under årets bankett och prisceremoni?
Såna frågor är mer spännande än priset i sig.
En före detta gymägare från Ockelbo och en person som, när det begav sig, brukade bindas fast i sängstolpar eftersom drogerna fick honom att zombievandra iväg mitt i natten, utan kläder.
Det senare är för övrigt en scen ur den stilbildande punkboken ”Please kill me”. Jag antar att majoriteten av alla uppklädda vaktlar på Grand hotel i Stockholm hade den på nattduksbordet innan galan.
Det finns nåt ofrivilligt ”skratta champagnen i golvet”-komiskt över att artister som Iggy Pop firas i ett högtidligt och adligt sammanhang. Om skaparna bakom den klassiska rockparodin ”Spinal Tap” hade fått göra en uppföljare ungefär 40 år senare skulle den ha kunnat sluta exakt som bankettens inledning på TV4 Play.
En gång i tiden sexvrålade Iggy om att han ville vara din hund. I dag får punkfarfar lufsa upp på scenen efter att kungafamiljen skridit in till tonerna av valthorn och ”Kungasången”.
Att kostymen skaver märktes möjligen under hans förnämligt korta och grovhuggna tacktal. Iggy koncentrerade sig på klass och sina fattiga släktingar med rötter i bland annat Norge och Sverige. Han kallade dem för ”stora och verkliga människor”.
Sedan gjorde han en kort och lysande analys av rocken som borde hänga på väggen i varje artists hem:
”Jag är varken stor eller verklig. Jag är showbiz.”
Iggy passade även på med att hylla brittiska Sleaford Mods och svenska Viagra Boys. Årets gala hade definitivt fått en annan substans om någon av dem varit med.
Men det var länge sedan som något på TV 4 kändes lika excentriskt som när Bob hund placerade sin svenska cover på ”I wanna be your dog” någonstans mellan ordet ”arty”, Bo Diddley och en vulkan.
Om man mot förmodan, och på egen risk, tar Polar music prize på allvar blir det snabbt för mycket fuffens. Det finns ingen anledning att tjata en gång till om den sällsamma turordningen på pristagarna i den populärkulturella kategorin. Men Sting före Iggy Pop? Svaret på den frågan befinner sig bortom händelsehorisonten på ett svart hål.
Och skulle vi ha brytt oss lika mycket om en liknande gala i Belgien?
Med åren har jag dock utvecklat en varm hatkärlek till evenemanget. Det finns inte många format kvar därute som visar den franska ensemblen Ensemble intercontemporain på bästa sändningstid. Inte när Ebbot Lundberg gör besynnerlig sitar’n’roll av Iggys ”Nightclubbing” heller.
Iggy Pop har förtjänat alla priser, pokaler, pluppar och buketter som finns sedan 1969. Jag har inte heller några problem med att älskvärda Diane Warren, som fick Polarpriset när pandemin ställde in galan 2020, belönas. Hantverkarna bakom alla stjärnor och hits hamnar lätt i skuggan.
Men det är roligast när Iggy Pop artigt förklarar för Tilde De Paula hur mycket marijuana han brukade röka för att våga uppträda.
Eller de ljuva arkivbilderna när Fredrik Reinfeldt sjöng ”we don’t need no education” från Pink Floyds ”Another brick in the wall, part 2” på scenen, som om hans underliga kärlek till Da Buzz inte vore nog.
Eller när konferenciern under sändningen på TV 4 Play uttalar Ramones på ett spanskt vis. Betoningen ligger på bokstäverna ”o” och ”e”.
Hon får det legendariska punkbandet från New York att rimma på den snabbaste tecknade musen i Mexiko, Speedy Gonzales.
Arriba.
Vad skulle vårt konstiga lilla land vara utan det?