Ett krossat hjärta är mitt finaste julminne

En torr gran, Van Morrison och ett krossat hjärta.

Det är mitt käraste och bästa julminne.

Den julen var min storebror trött.

I början av 90-talet jobbade Mattias ofta natt på LKAB i Kiruna, och skiftet räckte över julhelgen.

Mitt under Kalle Anka sträckte han ut sina långa ben och somnade innan picadorerna marscherade in för att möta tjuren Ferdinand. Ringarna under ögonen var mörkare än Spökplumpen.

Min bror var och är åtta år äldre än mig. Det enda vi hade gemensamt var våra föräldrar och efternamn. Jag kände honom inte.

Brorsans rum med röd heltäckningsmatta och snedtak var mitt Spotify och Google

Men innan han flyttade hemifrån var hans rum en skattkammare. När han inte var hemma brukade jag tassa in och smyglyssna på skivor jag aldrig hört talas om och tjuvkika i tjocka böcker med namnet Stephen King på ryggarna.

Tiden före internet var brorsans rum med röd heltäckningsmatta och snedtak mitt Spotify och Google – ett fönster till en annan och mer spännande värld.

Jag beundrade mitt syskon tyst och på avstånd, som bara en lillebror kan göra. För honom var jag nog mest en jobbig snorunge.

Jag förstod att något hänt så fort jag knallade in i lägenheten

Därför blev jag förvånad när han några dagar efter julafton ringde och ville prata med mig.

”Kan du komma hit och hjälpa mig att klä granen?”
Det var mycket som var konstigt med den frågan. Varför ville han klä granen flera dagar efter julafton? Varför kunde han inte göra det med sin tjej?

Jag förstod att något hänt så fort jag knallade in i lägenheten.

Brorsan såg ledsen ut. Rummen var prydliga men kändes ensamma. Man kunde nästan höra hur de sista grälen ekade mellan väggarna innan dörren slog igen för gott.

Jag visste mer om glassen Igloo än kärlek

Mattias hade separerat. Det var slut och över och så färskt att våra föräldrar inte visste om det ännu.

Jag var femton år gammal. Jag visste mer om glassen Igloo än kärlek och relationer och famlade efter något att säga.

”Läget?” frågade jag.

”Mmm” svarade min bror.

Vi klädde granen i stället. Det måste ändå bli gjort någon gång innan tjugondag Knut. Under tiden lyssnade vi på cd-skivor med Van Morrison, brorsans nya favorit.

Albumen var helt främmande, ”Poetic champions compose”, ”Enlightenment” och ”Hymns to the silence”.

Det lät som att en man klev in i en stor katedral med leriga stövlar och utan att byta om från sitt blåställ. Det lät som att han sjöng sönder hjärtat. Det lät som levande ljus på bordet och julstjärnor i mörka fönster. Jag hade aldrig hört något vackrare.

Att klä granen blev en fast punkt i stormen

Medan jag hängde upp glitter och glaskulor som brorsan ärvt av våra föräldrar, som i sin tur ärvt dem från sina föräldrar, försökte jag memorera låttitlarna:

”Someone like you”, ”Avalon of the heart”, ”Be thou my vision”, ”Why must I always explain?”, ”Hymns to the silence”, ”Green mansions” och den oerhörda ”Carrying a torch”.

I efterhand är det lätt att förstå vad Mattias gjorde. Att klä granen blev en fast punkt i stormen, en simpel handling som hjälpte honom att städa upp skärvorna efter sitt förhållande.

Mattias utbildade sig med tiden till lärare och jobbar i dag som rektor. Det är nästan en klichébild av vad ett storasyskon bör göra och bli: vuxen, redig och ansvarsfull.

Småsyskon brukar i regel ha andra privilegier, att leva rövare. Jag kryssade i det alternativet och blev rockjournalist på Aftonbladet.

Jag fick äntligen en storebror

I dag är vi de bästa vänner som finns, vi hörs alltid och Van Morrison är aldrig långt bort.

Inspirerad av Uma Thurmans rollfigur Andera i filmen ”Beautiful girls” lyssnar Mattias på Van Morrison varje söndag hemma hos sin familj, och inget annat än Van Morrison. Varje söndag, året runt.

Samtidigt skickar han bilder på små saker från sin vardag: tända värmeljus, den öppna spisen, ett glas bärnstensfärgat, en tomte.

Som om han vill påminna mig om vad våra arbetarföräldrar lärde oss, att det finns tröst och liv i obetydliga saker.

Själv tänker jag på den där mellandagen när två bröder träffades och tyst klädde en gran i Kiruna medan Van Morrison sjöng om Avalon.

Det minnet är jul för mig.

Jag fick äntligen en storebror.

Följ ämnen i artikeln