Loreen sjöng Rolling Stones när alla tog farväl

Ingen svensk skådespelare var mer rock 'n' roll än Johannes Brost.

Kompis – på riktigt – med Rolling Stones, dessutom.

Men en begravning ska vara fin och värdig. Därför kändes det logiskt att ta farväl av Johannes Brost till tonerna av Rolling Stones allra vackraste melodi, ”Wild horses”.

Det var väldigt lätt att tycka om Johannes Brost.
Han var alltid lite full i fan, både i sina roller och privat.
Som Astro i julkalendern ”Stjärnhuset” från 1981. Han var 31 år då och såg mer ut som en rockstjärna än någon i en julkalender för barn. Men de älskade honom.

Något år senare gjorde han succé i SVT:s underhållningsprogram ”Gäster med gester”. Ingen var så bekväm och uppfinningsrik när kändisarna skulle leka charader med varandra som Johannes Brost.
Och så ”Rederiet”, förstås.

Under tio år, 1992–2002, var han med i samtliga 318 avsnitt.

Bartendern ”Joker”, med sin töntiga frisyr och märkliga glasögon, gick rakt in i hjärtat hos mångmiljonpubliken. Det fanns ett slags vemod över rollfiguren. Och Brost lyckades variera honom tillräckligt inom de ramar han hade, för att man aldrig skulle tröttna på honom. Om resten av intrigen ibland gick på tomgång, visste man att det skulle bli sevärt så fort man klippte tillbaka till baren.

Sedan föddes Johannes Brost 2.0 kan man säga, via regissören Ulf Malmros och filmen ”Bröllopsfotografen”. Tack vare den fick Brost sedan under de sista åtta åren av sin karriär göra ett antal engagerande och mer allvarliga mansporträtt. Störst av allt var förstås ”Avalon” (2011), där han spelade en festfixare och glidare som lite grann speglade sig i Brosts eget förflutna.

Han vann en Guldbagge för den.

”Aldrig hört ett ont ord om Brost”

Jag minns med glädje hur stolt han var över rollen när vi sågs efter premiären på Göteborgs filmfestival. Stolt över sig själv. Stolt över att både en tidigare och den dåvarande kulturministern hade berömt honom.
Hur han var med nära och kära har jag ingen aning om, men jag har aldrig hört ett ont ord om Johannes Brost.

I branschen talade alla varmt om honom som om få andra. En som brydde sig. En som gärna höjde humöret hos alla på en filminspelning eller bakom kulisserna på teatern.

Han var rak och rolig att intervjua, men sa också till om han var missnöjd med något man skrivit. Han skrämde nästan livet ur mig en gång genom att smyga upp bakom mig och skrika Buu! så jag hoppade högt.

– Nu är vi kvitt! sa han, skrattade och så var det inte mer med det. Han hade varit sur för en rubrik i tidningen några månader tidigare.

Inte konstigt att han på 1960-talet blev kompis med Mick Jagger och de andra i Rolling Stones när de gästade hans rockklubb i Malmö och sedan hamnade tillsammans på efterfest.

Hela Johannes Brost utstrålade ju rock 'n' roll. Attityden, humorn, frisyren.
Deras vänskap växte och höll i sig livet ut. Mick Jagger och de andra träffade Johannes Brost regelbundet vid sina Sverige-besök.

Men en begravning är och ska inte vara så mycket rock 'n' roll.
Det var fyra minusgrader men kändes som betydligt kallare, så folk skyndade in i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm i Stockholm strax före klockan 13 på måndagen, för att ta farväl av skådespelaren som gick bort 4 januari, 71 år gammal.

Fullt till nästan sista plats.

Inga roliga anekdoter

Många kända vänner och kollegor på plats. Kjell Bergqvist och Tommy Körberg, förstås. De var även två av dem som bar ut kistan till en bil efter begravningen. Johannes Brost ska gravsättas bredvid sin mor Gudrun Brost i Veinge kyrka i Halland.

Där fanns också bland annat Görel Crona, Gunnel Fred, Sofia Ledarp, Amanda Ooms, Regina Lund, författaren Björn Ranelid, musikern Janne Schaffer och regissörerna Kjell Sundvall och Ulf Malmros.

Officianten Ma Oftedal berättade om hur hon lärde känna Johannes Brost på 1980-talet, när de alla ”var som en enda stor familj vid vattenhålen runt Kungsan”. Hon berättade om hur Johannes var den självklara medelpunkten – stilig, generös, vänlig, rolig, alltid en gentleman – i det utelivet och menade då förstås ställen som Café Opera och Victoria.
Hon vände sig direkt och pratade till de barn han fick under fyra decennier.
Fyra decennier då han också blev en folkkär underhållare för hela svenska folket.

Men det blev inga tal, inga roliga anekdoter ur hans liv. Sådana minnen bar nog de flesta på ändå, inombords.

Det var fint och värdigt. Nils Ferlin-dikten ”Cirkus Tigerbrand” framförd av Martina Montelius. Ma Oftedal citerade några repliker ur filmen ”Shadowlands”, om hur sorg och kärlek kan höra ihop.
Och det bjöds på musik.

Suggestiv ”Sydsamisk sorgejojk” framförd av Doris Risfjell ackompanjerad av Leif Karlssons trumma. Lars Demians finstämda ”På den andra sidan”. Tommy Körbergs känsliga tolkning av Joni Mitchell-klassikern ”Both sides, now”. Två psalmer.

Och så Mick Jaggers och Keith Richards kanske allra vackraste lugna melodi, ”Wild horses”.

Framförd av, lite oväntat, Loreen.
Och som hon sjöng den. Och vilken akustik det finns i dessa fantastiska kyrkosalar.

Jag vet inte om jag har någon särskild uppfattning om vad som händer oss när vi går bort. Men just då, när Loreens mäktiga stämma kändes som att den ville spränga kyrktaket och fara upp i himlen, ville jag gärna tro att Johannes Brost satt där uppe på ett moln och diggade en lite annorlunda version av Stones-kompisarnas låt.

Och sedan skulle ansiktet spricka upp i det där varggrinsleendet, som inte kunde tillhöra någon annan än just Johannes Brost. Så vill jag minnas honom.