Kärleken till oss själva förenar oss

Vi är ett udda gäng. Det märks inte minst på de förbipasserande som ser oss, tystnar och sedan ställer sig och viskar om oss från långt tryggt håll. I en soffgrupp sitter jag själv, radioprataren Täppas Fogelberg, författaren Unni Drougge, journalisten Viggo Cavling och författaren Björn Ranelid. Hotellet vi sitter i heter Odin och ligger i Göteborg. Möjligen är det här västra Sveriges fulaste hotellobby. Jag avundas Täppas Fogelberg, för han är blind och slipper se den här rent sovjetiska omgivningen.

    Vi har alla deltagit i programmet ”Debatt” och sitter nu och varvar ner tillsammans. Programmet handlade om min humorsajt 1000apor och gav just ingenting – utom det här mötet. Och vilket möte! Fem människor som aldrig någonsin skulle få för sig att träffas om vi inte hade blivit sammanförda på det här brutala sättet. Täppas sitter i solglasögon och stirrar in i en vägg. Han är den enda av oss som inte dricker alkohol. Oklart varför. Till höger om honom sitter Ranelid. Vit skjorta, orange hud och en mycket intressant dialekt. Han bar en scarf alldeles nyss, men nu har han avlägsnat den. Jag fällde en kommentar om den och då försvann den. Han är inte man för sin scarf, som man säger. Han säger ”äsch, den där?...”, påstår att han fått den till skänks och stoppar undan den. Viggo Cavling, blodig om hakan efter en rakningsolycka, sitter som vore han imploderad och tittar ner i sitt vinglas på bordet. Unni Drougge ser lite yngre ut för varje år som går. Hon var 17 nyss, nu har hon fyllt 16, jösses vad tiden går. Bakåt.

Vi kallpratar med varandra, puttrar lite, bollar vänligheter och nickar och hummar och skålar och tittar artigt in i varandras ögon. Och jag sitter där och tittar ut över denna mycket märkliga människogrogg och upptäcker att vi fem nog endast har en sak gemensamt: kärleken till den egna personen. Den märks inte nu, men vi tar in ett glas vin till och då talar vi plötsligt högre och med större emfas. Och vi talar alla om oss själva. Jag berättar något för Björn Ranelid om en förträfflig text jag skrivit och Ranelid liksom lyssnar men lyssnar inte. Jag inser snart att han bara väntar på ett läge att ”flika in” sig själv. Jag får rätt. Han hugger som en reptil i en av mig överdoserad konstpaus. Och så tar han över. Björn håller en lång monolog om sig själv. Han är som en ljuvlig seriefigur, denne Ranelid, jag älskar honom, och han varvar upp sig själv, får puls av sin egen puls, så att säga, Björn får feeling, han är på gång, plötsligt ställer han sig upp! Han gestikulerar och ar-ti-ku-le-rar, vi kunde lika gärna vara på Dramaten här. Och vi andra lyssnar imponerat på den här monologen som aldrig vill ta slut och så gör han en konstpaus, men AJ AJ, han överdoserar den, och Unni bryter in! Och så börjar hon prata om sig själv. Vi lyssnar alla irriterat, försöker hitta tysta luckor som vi kan angripa, men Unni är skicklig, hon talar som man kör bil i Paris – trots köer släpper man aldrig riktigt gasen.

Och vi blir alltmer frustrerade där vi sitter, men så slappnar hon plötsligt av och då hugger jag hårt och skoningslöst och plötsligt har jag kommandot igen. Triumf! Seger! Jag driver på stenhårt, talar om mig själv som om jag tappat alla koncept och de andra nickar och tittar stint och inväntar Läget. Våra samtalsregler liknar dem i Parlamentet, vi får aldrig tveka och vi får aldrig säga ja eller nej, för då går bollen vidare. Och så vandrar samtalet oss emellan, timme efter timme.

Det här är narcissismen när den är som allra tydligast. Vi är inte människor, vi är öar. Vi tar inte in, vi sänder bara ut. Vi är envägskommunikatörer!

    Till slut blir jag så trött av allt pratande och låtsaslyssnande. Jag ursäktar mig, säger att jag måste sova. Täppas gör detsamma och jag hjälper honom till rummet. Viggo piper också iväg. Och kvar sitter Drougge och Ranelid. De beställer in ett glas till. Den här kampen har bara börjat.

    Själv går jag upp på rummet, surfar in på nätet och läser om en förträfflig text jag skrivit.