Henrik Brandão Jönsson är en sällsynt rivig berättare
Publicerad 2022-08-13
Sällan har E4:a-sträckan mellan Markaryd och Jönköping känts så kort. Journalisten och Rio-bon sedan 20 år Henrik Brandão Jönsson är en sällsynt rivig berättare.
Vi flinar mest hela tiden trots att hans tema är känslan av att inte riktigt känna sig hemma någonstans i världen och att alltid längta bort.
Portugisiskan har ett särskilt begrepp, saudade, för den känslan. (I Brasilien har de till och med en officiell saudade-dag, 30 januari.) Ordet kan närmast översättas med ett slags bitterljuv längtan.
För Brandão Jönsson manifesterar den sig i att när han är hemma i Rio de Janeiro längtar han efter det ordningssamma Sverige där man inte behöver oroa sig för att bli rånad, blåst eller behöver muta offentliganställda för att få jobbet gjort. Och så dill- och gräslökschips, förstås. Denna delikatess finns märkligt nog inte i Brasilien.
Tillbaka i Sverige längtar han till det mer avspända livet i Rio där alla snackar med alla, spontanfester uppstår på kvartersbaren och det inte är så jäkla nog med allt.
Samt att hembiträdet tar hand om tråkig disk, städning och barnpassning. Som ordningsam svensk hakar jag upp mig lite på just det. Hembiträdena är Brasiliens största yrkesgrupp. Jo, på riktigt. ”Alla” har ett hembiträde. Alla som har råd.
Men hembiträdena har förmodligen inte hembiträden. Kanske handlar den tillbakalutade livsstilen i hans umgängeskrets lika mycket om klass som närheten till Copacabana och sambarytmer i modersmjölken?
Alltnog, i svensk kompromissanda kanske vi kan säga att det finns fördelar (och nackdelar) med både Brasilien och Sverige. Brandão Jönsson säger också att han inte känner något ”mellanskap” – att vara vilsen i två olika kulturer – utan snarare ett ”dubbelskap” där han kan plocka det bästa ur båda.
Själv plockar jag åt mig en bukett brasilianska låtar. I höjd med Värnamo svänger det något så in i plåten.
Imorgon sommarpratar: Jörgen Persson.