Kjell Wilhelmsens sårbarhet i ”Stjärnorna på slottet” vann nog mångas hjärtan
Han fick svenska folkets kärlek som Glenn i tv-serien ”30 grader i februari”.
I andra avsnittet av årets säsong av ”Stjärnorna på slottet” vann nog även privatpersonen Kjell Wilhelmsen många hjärtan.
Drygt 1,5 miljoner såg förra lördagens premiär av den 15:e säsongen av SVT:s succékoncept. Att döma av de mejl jag fått är det ungefär 50/50 för och emot min åsikt att det var ett mycket lyckat program.
Åtskilliga tyckte Ola Rapace gick över gränsen när han och en stuntinstruktör fejkade att Ola slog ned den andre. Såväl tv-tittare som övriga stjärnor chockades. Författaren Katarina Wennstam skrev om det som ett lågvattenmärke från SVT:s håll och flera kända kvinnor höll med.
Starka känslor av just det slaget lär knappast avsnittet där skådespelaren Kjell Wilhelmsen stod i centrum väcka.
Trots att det var mycket elände – separationer, dåliga fyllor, ett förlorat barn, en kär systers bortgång, cancer – blev det ändå på något märkligt sett ett feelgood-program. Förmodligen för att Kjell hela tiden var så sårbar när han berättade.
Annorlunda framför kameran
Man kunde verkligen identifiera sig med honom, hans tankar och känslor. Och i hans fall är det inget spel för galleriet. Jag har intervjuat honom flera gånger, både före och efter genombrottet i ”30 grader i februari”, och mer sympatisk människa får man leta efter.
För mig var förstås mycket därför old news.
Men det blir något särskilt när personen själv berättar saker och ting framför en kamera.
Sedan spelar det inte så stor roll om det är allvarliga saker som vållat sorg eller roliga anekdoter eller som när Kjell berättade hela historien om hur det kändes att få genombrottsrollen som Glenn (”karaktärsbeskrivningen var fet, ful och oskuld”) och hur han sedan tacklade rollen. Hur han på ett känsligt sätt förvandlade vad som från början verkade vara en typiskt mansgrisig sexturist i Thailand till någon som miljontals tv-tittare engagerat följde i med- och motgång.
Elitspelare i handboll
Här fanns också sådant som nog många inte kände till. Den långvariga vänskapen med Mattias Andersson, hyllad dramatiker och numera Dramaten-chef. Eller att Kjell har ett förflutet som elitspelare i handboll.
Och lerduveskytte är en mer tv-mässig aktivitet än mycket annat stjärnorna på slottet genom åren ägnat sig åt.
Annars älskade jag historien om hur fiktion och verklighet ibland flyter samman. Hur Kjell mötte ett ungdomsgäng, blev lite rädd och tänkte att nu kanske det smäller. Men hur de inte såg en rädd gubbe utan gangstern från Johan Falk-filmerna, som Kjell förkroppsligat så trovärdigt att de frågade om han hade sluppit ut ur fängelset nu…