Bästa trädet i de bästa filmerna – och på de bästa skivomslagen
LAKEWOOD RANCH. Om det ändå fanns några odödliga låtar om palmer…
För jag vill hylla mitt favoritträd i världen, men kommer inte på någon bättre nöjeskoppling än att såna syns i alla högklassiga Hollywood-filmer och på omslaget till Gun Clubs femplus-album ”Miami”.
Det är under en biltur i en förtrollad, brandgul vinterskymning i västra Florida, inte långt från Sarasota, den något tveksamma idén om en nöjeskrönika om palmträd föds.
Min småländske vän Sibner – känd som The CEO of Everything i en trängre krets – kör till Publix för att köpa biff och bakpotatis och öl och jag sitter i passagerarsätet och gnäller om att jag inte har något att skriva om i helgens spalt på nöjessidorna (ett förbjudet krönikeämne i sig, våndorna över att komma på ett ämne…jag vet).
– Well, säger Sibner medan han rattar sin futuristiska Volvo-suv över den varma asfalten på parkeringen utanför matvarubutiken, skriv om dina favoritträd.
– Förlåt? Mina favoritträd? Vad är det för vinkel? Helt knasigt ju.
– Jamen, du tjatar ju alltid om hur mycket du älskar palmer.
Det är i och för sig sant. De toppar trädlistan. Inte bara för att man i allmänhet befinner sig på angenäma adresser när man ser palmer; de växer ju bara på platser där det är varmt året om. Jag älskar även hur de ser ut, hur ståtliga de är, hur det låter när de majestätiska kronorna prasslar i ljumma vindbyar, den spräckliga skugga de kastar…
Allra coolast är de dammiga gamla exemplaren längs Sunset Boulevard i Hollywood. I decennier har de stått på stoisk rad, obekymrade om avgaser, brandrök, klotter och allsköns dekadans – som palmernas egna punkrockare.
Men vad har det att göra med den typ av nöjesyttringar jag vanligen avhandlar här?
– Det måste väl finnas kopplingar i en massa låtar och filmer, säger Sibner och plockar åt sig några kartonger Coors ur Publix-kylen.
Filmer, visst. Det går att hävda att palmer syns i alla klassiska filmer. Nästan. Inte i ”Gudfadern”, säger du? Jojo, både när de är i Miami och på Kuba och Sicilien – och när Tom Hagen redan i ettan flyger till LA för att säkra den där filmrollen åt Johnny Fontane.
Men låtar…jag kommer knappt på en enda värd att nämna. Det skulle vara Kents ”Rosor & palmblad” då. Eller Baxter Durys ”Palm trees”.
Däremot har åtskilliga genom åren haft den goda smaken att pryda sina skivomslag med bästa trädet i guds plantering. Gun Clubs ”Miami” har jag redan nämnt i ingressen men gör det gärna igen eftersom det skrivs alldeles för lite om Gun Club. Eagles ”Hotel California”, Eric Claptons ”461 Ocean blvd”, AC/DC:s ”Dirty deeds done dirt cheap” och 10cc:s ”Bloody tourists” är andra exempel.
– Sen har du ju U2:s ”Joshua Tree”, påpekar Sibner när han styrt ut på Interstate 75 igen.
Det är förvisso ingen palm, men absolut. Joshua-trädet, som växer i Yucca-dalen norr om Palm Springs, kan nog vara tvåa på listan – och därefter följer mangrove-trädet i Louisianas träsk (som ser ut som Dr John-sånger låter), det väldiga sequoia-trädet i norra Kalifornien och kaktusen i Arizonas Sonoran-öken. Sist på listan? Gran.
Men igen: Är detta verkligen stoff för en nöjeskrönika?
Well, nu blev det så i alla fall…
ORSAKER TILL EXTAS
•David Byrne – Drivers license (Singel)
– Han bara fortsätter briljera, nu i en Olivia Rodrigo-cover.
•Sam Elliott (Skådespelare)
– Varje ”Landman”-scen med honom ursäktar alla andra keffa scener.
•Jenny on Holiday – Quicksand heart (Album)
– Årets hittills bästa album…