Roy Andersson är ett självklart val
Det är Roy Andersson väl förunnat att få ännu en chans på en Oscars-statyett.
Men jag tvivlar på att amerikanarnas förståelse för hans egensinniga filmer har ökat sedan sist.
I fjol var det ju klockrent att Ruben Östlunds ”Turist” blev Sveriges Oscars-bidrag. Överlägset bästa film. Hyllad både utomlands och i Sverige. Prisvinnare i Cannes.
Året innan gjorde svenska kommittén ett taktiskt val. Utsåg Lasse Hallströms första svenska film på 25 år, ”Hypnotisören”, till landets bidrag. Tanken var förstås att Oscars-juryn skulle nicka igenkännande åt Hallströms namn bakom kameran och Lena Olins framför. De är ju gubevars Hollywood-kändisar. Fast så blev det inte alls. Filmen var helt enkelt för dålig.
I år var det förstås svårt, snudd på omöjligt, att förbigå Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Vinnare av Guldlejonet i Venedig. Kritikerhyllad runt hela världen och inte minst i USA.
Fanns det över huvud taget några konkurrenter?
Tja, Mikael Marcimains ”Gentlemen” har just blivit nominerad att tävla om Nordiska rådets filmpris på 430 000 kronor. Filmen är klart underskattad, men amerikaner, inte insatta i Klas Östergrens roman, är jag inte säker skulle gå igång på den rätt röriga berättelsen.
Hade John O. Olssons ”Miraklet i Viskan” haft en succéstämpel, hade den kunnat slinka ned som lite svenskt landsbygdexotisk, ungefär som Colin Nutleys ”Under solen” gjorde när den blev nominerad. Men filmen floppade.
”Filip och Fredrik presenterar Trevligt folk” är årets mest sedda svenska film på bio. Men i USA skulle ingen förstå vad den för dem okända tv-duon gjorde i historien. Eller varför vi ser invandrare som ett problem.
Dokumentärer är för övrigt vad jag kan påminna mig högst ovanliga i klassen bästa icke-engelskspråkiga film. Och Stig Björkmans ”Jag är Ingrid” tror jag på allvar har en bra chans att nomineras till bästa dokumentärklassen, så gigantiskt stor som Ingrid Bergman (1915-1982) är ”over there”.
Kay Pollak gick hela vägen och blev en av de fem nominerade med ”Så som i himmelen”. Men det har gått tio år sedan dess och det är bara i länder där den blev en publiksuccé, som i Norden, Tyskland och Australien, som folk verkligen har längtat efter ”Så ock på jorden”.
Så Roy Andersson är ett ganska självklart val.
Tvivlar på att amerikanarna har ändrat inställning och ”En duva…” är ju stilmässigt exakt likadan som de två andra filmer som Oscars-juryn har nobbat.
Hoppas dock innerligt att jag har fel.