Hughes bär allas sorg på sina axlar

Joacim Forsén om Eagles of Death Metals återkomst

De plågsamma intervjuerna liknar ingenting.

Jesse Hughes terapisessioner för öppen ridå är så på djupet rörande att det mesta bleknar i jämförelse.

Det har varit ovanligt intensiva dagar i musikvärlden.

Springsteen är klar för Ullevi, den 70-talsdekadenta HBO-serien ”Vinyl” har haft premiär och Ghost, Linköpingsbandet som för bara drygt fem år sedan släppte en rått inspelad debut på ett independentbolag, plockade hem en prestigefylld metal-Grammy. Den bedrövliga broolyckan där hela brittiska Viola Beach omkom. Och Erik Almqvists svart makt-utspel mot Beyoncé, givetvis så historie- och bottenlöst idiotiskt att jag skäms för att ge det två rader av ytterligare uppmärksamhet.
 

Men inget har berört mig som Eagles of Death Metals återkomst. Framför allt hur Jesse Hughes i intervju efter intervju välter ut så mycket sorg och målande scener att reportrarna knappt klarar av att hantera informationen.

Härom dagen gjorde till exempel TV4 en intervju där några nya uppseendeväckande uppgifter var så starka att reportern helt verkade glömma följdfrågorna. Som att sångaren nu påstår att förövarna var i lokalen hela dagen. Eller att två fans sköts ned alldeles bredvid honom, så brutalt att en av tjejernas tänder och skalldelar borrade sig in i kinden på Jesse.
 

Bataclan-massakern markerar en ny nivå av ondska i musikvärlden. Men en sak är säker: väldigt få artister skulle hantera det ofattbara traumat som Hughes gör. Att han över huvud taget pratar, och det så här nära inpå dådet, är direkt häpnadsväckande. Jag blir lika delar fängslad av hans mod som djupt oroad varje gång han öppnar munnen. Såret verkar vara ocean­djupt. För varje fråga hämtar Jesse upp minnena från det där avgrundshålet, med rödsprängda ögon och tårarna rinnande nedför kinderna. Inte sällan låter svaren som om orden för allra första gången kämpade sig ut ur hans mun. Så rakt, ärligt och helt utan skyddsnät.
 

Det är som om han bär både sin och den samlade sorgen efter 89 offer på sina axlar.

Låt oss hoppas att axlarna håller.

Lyssna på

”Flygplansläge” (Blen)

Vackert drömmig r’n’b som bara växer.

”Låt det bli morgon” (Viktor Olsson)

Som om Hellström och LeMarc satt i Atlantis-studion och hejade på. Och det är bland det finaste jag kan komma på att säga om en svensk artist.