Serien växte – när Ulf höll hov

Uppdaterad 2018-08-22 | Publicerad 2011-01-16

Först besökte deltagarna, helt obegripligt, en bondgård tidigt på morgonen. Sedan stressade Ulf Brunnberg genom en stor del av sitt liv redan till frukosten.

Ändå gick det faktiskt sedan att fylla ett helt – och riktigt underhållande – avsnitt av ”Stjärnorna på slottet”.

Inget av programmen i årets serie har varit dåligt. Inget har heller riktigt lyft.

Kanske är det något med dynamiken mellan deltagarna, det klickar inte riktigt mellan dem, det brinner aldrig till, de är liksom mest artigt trevliga mot varandra, även om några av dem (Dan Ekborg, Ulf Brunnberg) känner varandra väl.

Kanske är det som tv-tyckar-kollegan i Svenska Dagbladet, Kristin Lundell, skrev i går: Vi har sett det (för) länge nu. Hur de medverkande pratar, pratar, pratar om sig själva, ofta med en dold intervjuare. Sedan pratar alla andra i programmet i enskilda intervjuer om vad huvudpersonen har pratat om. Ibland pratar huvudpersonen sedan själv i en enskild intervju om vad han/hon har pratat om inför de andra.

Gudskelov har inte stjärnorna på slottet anammat det där alldeles speciella sättet att uttrycka sig på som yngre deltagare använder när de kommenterar skeendet i dokusåporna. Man får väl anta att Marie Göranzon & co knappast har slösat bort sin tid på skräp som ”Paradise hotel” ...

Nåväl – efter den märkliga starten med ett tidigt besök på en bondgård, vad nu det hade med just Ulf Brunnberg att göra, gjorde huvudpersonen slag i saken och drog igång en snabb resumé av sitt liv och sin karriär redan vid frukosten i det gröna.

Och då blev det riktigt intressant. Brunnberg berättade om sitt väldigt komplicerade förhållande till sina föräldrar. Om de tidiga rollerna i Bengt Bratt-klassikern ”Exercis” och mot Edvin Adolphson i klassikern ”Markurells i Wadköping” på 1960-talet. Om hur han blev ”borgarbrackan” som svartlistades i branschen. Om tiden på teaterskolan med Christer Pettersson, en gång misstänkt Olof Palme-mördare.

Upptäckte också, efter att ha sett programmet en andra gång, vilken lysande berättare Ulf Brunnberg är, vad det än handlade om.

Han pratade om sin ångest för att folk förväntar sig att han alltid ska vara rolig, som Vanheden i Jönssonligan-filmerna, och för min del hade det gärna fått handla mer om hans senaste år, med mer allvarliga roller.

Som helhet ett program där man fick både mer respekt och förståelse för varför Ulf Brunnberg är som han är. Och det är väl gott så ...