Vinterprat Olof Wretling
Publicerad 2020-12-31
Det ska handla om något sorgligt och svårt. Om komik som teori och mätbart målarbete.
Men i stället blir det stolpe ut och fläskläpp.
Och en, i alla fall bitvis, vansinnigt underhållande föreläsning.
Vintervärdsveteranen Olof Wretling – 45-åringen har inte mindre än sju tidigare program på sitt cv – får fria tyglar och tar ut svängarna så mycket som förutsättningarna tillåter. Inte nog med att nyårsföreställningen sänds live, den är också det första i den folkkära följetongen som också visas i rörligt format. Ett svanhopp ut i det okända och oprövade, bungyjump utan gummisnodd, en inramning där ”Klungan”-medlemmen tycks bekväm och skönt avslappnad.
På sin lotionmjuka och melodiska västerbottniska pratar Wretling om Tjuren Ferdinand-komplex, skräcken för att snoppen ska trilla ur byxorna under debutuppträdandet, att ananas är en förutsägbar och töntig frukt i en sketch, om akillesgång och delfinpanna, om att kroppen är som roligast när den inte är i försvar.
Inte minst blir de 90 minuterna en understundom strålande uppvisning i det som ciceronen inledningsvis säger inte går, nämligen att prata om humor. Via anekdoter och betraktelser från ett Umeå som halkar och svär, en höjdhoppskarriär som abrupt kom av sig i samband med pappans bortgång, rollen som Bröli i ”Pappas pengar” och besök hos allergiläkaren byggs orden upp på flanellografen och där framträder till slut målet. En revansch, kanaliserad genom sorg. Ett sätt att bli älskad.
Det är också här i det avslutande segmentet som huvudpersonen knyter ihop trådarna och spelar sorgliga serenader på dem. Tonläget sänks, melodin går i moll. Superkraften som kanske inte visade sig under idrottskarriären svingar sig smidigt mellan formuleringarna.
Så, visst går det alldeles utmärkt att prata om humor. I alla fall om man heter Olof Wretling.