Vetenskap eller känsla, tidens otäckaste fråga
Den realistiska rymdburgaren ”Arrival” är årets bästa film, otäckt kryddad med det förfärligaste i vår högerpopulistiska samtid.
Fakta eller känslor? Vetenskap eller våld? Mod eller främlingsfientlighet?
Årets ord är ”post-truth” – postsanning – enligt Oxford dictionaries. Adjektivet definieras av att ”objektiv fakta betyder mindre för att skapa en folklig opinion än att anspela på känslor och personlig övertygelse”.
Alltså: att låta sig luras.
Post-truth dök upp på engelska 1992 men i år exploderade det. I synnerhet i samband med den brittiska omröstningen om avslutat EU-medlemsskap som slutade i brexit, och Donald Trumps valkampanj som slutade med att han blev USA:s president.
Det visade sig att det går att ljuga hur mycket som helst och ändå vinna viktiga val. Där kommer andra moderna ord som faktaresistens och filterbubblor in. I postsanningens tid bryr sig folk inte om fakta, dessutom lever vi bland likasinnade på nätet som aldrig utmanar våra uppfattningar. Källkritik noll, okunnighet utan självtvivel.
Man sitter och känner i grupp kring påhittade nyheter från politiskt motiverade desinformatörer.
Väsentligt för att högerpopulistiska, rasistiska eller fascistiska politiker som Trump ska lyckas med lögnerna är att de samtidigt underminerar förtroendet för traditionella medier, etablerade politiker och vetenskapen. Alla andra ljuger, jag säger sanningen! Alla konspirerar mot folket – utom jag!
Trots att det var solklart att Trump och brexitförespråkarna ständigt ljög fungerade taktiken.
Detta är postsanningen och faktaresistensen som förbryllar den liberala demokratin. Jag är heller inte smart nog för att förstå hur folk kan rösta på rasistiska lögnare oavsett hur illa de tycker om alternativen. Har alla glömt Adolf Hitler eller inte förstått någonting av alla perversa dokumentärer på History channel, liksom?
Jag är heller inte smart nog för att förstå hur folk kan rösta på rasistiska lögnare oavsett hur illa de tycker om alternativen.
Ljugandets taktik användes även av Hillary Clintons nättrupper men mer sällan och med mindre framgång. Debatten går just nu het kring hur Facebook kan släppa igenom alla lögner.
I den makalöst underhållande biofilmen ”Arrival” av Denis Villeneuve (”Sicario”, ”Prisoners”), en ypperligt spännande romantisk dramathriller om när rymdvarelser kommer på besök till jorden, spelas den största birollen av postsanningen och hur den kan leda till vår undergång.
Vetenskapen är nog bra att ha – så länge den inte krockar med politiska maktambitioner.
Glödheta stjärnan Amy Adams spelar en av USA främsta lingvister och Jeremy Renner en de främsta naturvetare. Deras uppdrag är att hjälpa militären, den alltid formidable Forest Whitaker, att kommunicera med utomjordingarna.
Vad vill de? Vänner eller fiender? Ska vi bomba eller prata?
Snabbt dyker populistiska medier upp och pressar politiker på både inhemsk och global nivå. Ska de använda våld för att tillfredsställa människors rädslor eller ska de lyssna på vetenskapen?
Filmen har också ett festligt kvantfysiskt kärlekstema som får den likartade popvetenskapsburgaren ”Interstellar” att ställa sig i hörnet och skämmas. ”Arrival” är ljuvligt romantisk och skarp som en rakkniv. Älskar den!
Jag ska inte avslöja hur filmen slutar.
Men precis som i verkligheten kan vi vara säkra på att om politiker lyssnar på vetenskap och fakta, istället för att fiska röster bland rädslor och känslor, blir slutet bättre. Kanske blir det inte ens ett slut.
Frågan som stannar kvar: De här enfaldiga känslorna vi människor har, vad har de gjort världen för gott? Tack gode Gud för vetenskapen.
FRÅGA FREDRIK
Jättebra artikel om TV4:s Marcus Oscarsson. Jag är en sån som inte ”hänger med” jättemycket men har också undrat varför inte TV4 ”märker” honom. Gillar Marcus och tycker han ”går igenom rutan” men ”tyckisar” som du och han ska inte låtsas vara objektiva, då blir vi tittare lurade. Hans fempunktsprogram om att stänga gränser kom inte förvånande ... Segla gott på dig. /Ingrid
Svar: Eller hur. Att kalla en åsikt för ”analys” ändrar inte att det är en åsikt. Håller även med Expressens kulturchef om hur hans små lögner driver hat.
VECKANS...
BABE. Natalia Kazmierska. Min svinbegåvade skribentkollega som även är bordsgranne som hjälpt mig att lägga ut denna sida på internet. Om det ser konstigt ut så vet du vad det beror på och det beror inte på Natalia.
BLUESALBUM. ”Blue & lonesome”, Rolling Stones. Jag har, det måste medges, svårt för blues om den inte låter riktigt, riktigt äkta. Den här bluesen av världens största och äldsta rockorkester är inte illa, inte illa alls. Ronnie och Keith ylar med gitarrerna, Mick gråter på munspel och sång. Erfarenhetens kraft hörs i varje fyrtakt. Stiligt.
BIOFILM. ”American honey”. Inte bara ”Arrival” är 
utan även Andrea Arnolds långa amerikaskildring från ett nära-utslaget ungdomsperspektiv med Shia LaBeaouf och Sasha Lane. Fett soundtrack dessutom med Steve Earles ”Copperhead road”, E40:s ”Choices” och Razzy Balieys ”I hate hate” (känd på svenska från reklamfilm med ”Så mycket bättre”-Magnus Carlson) och Rihannas moderna klassiker ”We found love in a hopeless place”.
ZZZÅÅÅMYCKETBÄTTRE. Lisa, Magnus, Jinder. Visst. Men sedan är det välling.
FÖR ÖVRIGT. Är nya hyrfilmen ”Jason Bourne” med Matt Damon medioker, årets julkalender ”Selmas saga” mysig och ”På spåret” ett kärt återseende. Den stora frågan är hur svårt det kan vara för TV4 och produktionsbolaget Freemantemedia att mötas någonstans i mitten och ge deltagarna någorlunda anständigt betalt för långa arbetsdagar? Trots allt tjänar TV4 över två miljoner per ”Idol”.
JOTACK. Jag förstår ironin i krönikans sista mening.