U2 var det sämsta laget i EM
Markus Larsson: Sport och popmusik hör inte ihop
Det sämsta laget i EM gjorde inte ett enda mål.
Det var två medlemmar från U2 och den tredje killen.
Under invigningen i Rom gjorde tenoren Andrea Bocelli en version av ”Nessun dorma” som fick historieböckerna att öppna sig och skrika:
”Fyll mig med dina små barn!”
För kännarna är kanske ”Nessun dorma” den klassiska musikens ”Sommartider”. Vanligtvis brukar jag inte bry mig nämnvärt om musik skriven av döda män i peruker.
Men framträdandet var nästan däruppe med det Brasilianska herrlandslaget i fotboll 1982.
Fortsättningen av samma invigning nådde inte samma nivå. Den holländska producenten och dj:n Martin Garrix klev på och spelade den officiella EM-låten ”We are the people”.
Tittarna fick åka en blixtsnabb hiss från himlen och till helvetet
Låt oss säga så här:
Det var den inverterade versionen av, exempelvis, mellanakten med Prince på Superbowl.
Inte nog med att själva låten verkade vara hämtad från de nedre regionerna av Dantes ”Inferno”. Bongo var med också. Kanten, likaså. Tittarna fick åka en blixtsnabb hiss från himlen och till helvetet.
Att sitta och se hur The Edge och Bono låtsasrockade med Garrix var gräsligare än Sveriges förlust mot Ukraina. Bono medverkade visserligen bara som ett grovpixligt hologram, men det gjorde inte saken bättre.
Det spelade ingen roll hur många gånger smakdomaren drog fram det röda kortet
Det är bland det värsta som ett par medlemmar från U2 någonsin har varit inblandade i. Och då har gruppen ifråga ändå släppt singeln ”Get on your boots” och gjort en musikal om Spindelmannen. En gång döpte de även en låt till ”Mofo”.
Det gick naturligtvis inte att bli av med det radioaktiva kärnavfallet. Varenda gång som vinjetten gick igång eller när lagen ställde upp sig på planen före avspark dundrade ”We are the people” loss. Det spelade ingen roll hur många gånger smakdomaren drog fram det röda kortet, ljudet fortsatte ostört att förorena luften.
Det förvånande är att personer jag litar på och respekterar började twittra i positiva ordalag om Martin Garrix.
Sport och popmusik hör inte ihop
Jag har haft en ostekt biff med sportfolket ända sedan de visade ett häpnadsväckande stort och högljutt stöd åt att Sting fick Polarpriset, men det bevisar bara min tes och övertygelse:
Sport och popmusik hör inte ihop. Mixen får folk att tappa omdömet. Enda undantaget är i princip mellanakten i riktig fotboll, det vill säga den som spelas med händerna i USA.
I kväll är det final och förhoppningsvis sista gången vi tvingas höra ”We are the people” offentligt, tack och lov.
Följande analys kanske inte håller för Sportbladet men titta på den assisterande italienska coachen Alberico Evani. Kolla in stilen, looken och mustaschen. Se sedan om Andrea Bocellis version av ”Nessun dorma” igen.
Vem som vinner på Wembley är ointressant.
Italien tog guld redan innan slutspelet började.
