Från Woody Allen till ”Game of thrones” – Max von Sydow bemästrade alla roller
Han spelade schack med döden. Gestaltade Jesus. Utvandrade till Amerika. Och dök upp i några minuter i såväl ”Star wars”-serien som i ”Game of thrones”.
Max von Sydow blev 90 år.
Under en karriär som spänner över 70 år hann han bli en av alla tiders största svenska skådespelare. Minst lika mycket internationellt som på hemmaplan.
Tveklöst lär väl scenen i Ingmar Bergman-filmen ”Det sjunde inseglet” (1957) nämnas i varenda minnestext som skrivs om Max von Sydow.
Det är hans kanske allra mest ikoniska scen. Den som gjorde honom världsberömd. Den som ständigt visas när Ingmar Bergman eller Max von Sydows storhet avhandlas.
Max von Sydow spelar en medeltida korsfarare, riddaren Antonius Block. Det är under digerdödens härjningar. På en strand möter han Döden som har kommit för att hämta honom. Antonius föreslår att de ska spela ett parti schack. Döden låter honom leva så länge partiet pågår, så länge riddaren kan erbjuda honom motstånd.
Började som 19-åring
En scen som, egentligen, inte ens visar upp en bråkdel av Max von Sydows förmågor som skådespelare.
Valet att bli skådespelare kom tidigt. Han var bara 19 år när han började på Dramatens elevskola tillsammans med bland andra Jan-Olof Strandberg, Allan Edwall, Lars Ekborg, Margaretha Krook, Ingrid Thulin, Yvonne Lombard och Jan Malmsjö. Sedan följde två år på stadsteatern i Norrköping-Linköping, innan han återvände till hemtrakterna.
Max var född i Lund, som son till professor Carl Wilhelm von Sydow och friherrinnan Greta Rappe.
Tillbaka i Skåne hamnade han på Malmö Stadsteater. Där huserade Ingmar Bergman som teaterns stjärnregissör och där fick von Sydow blomma ut i uppsättningar av bland annat ”Peer Gynt”, ”Misantropen”, ”Värmlänningarna” och ”Faust”.
Max von Sydow spelade även teater på Dramaten i ett par omgångar, 1960-1972 och 1988-1994.
Men det är för de över 150 tv- och filmrollerna han kommer att minnas.
Schackpartiet med Döden gjorde han redan i sin femte film över huvud taget och sin första Bergman-film.
Genom åren arbetade han sedan flitigt med den svenske mästerregissören. Han var magnetisör i ”Ansiktet” (1958).
Hämndlysten pappa till ett mördat våldtäktsoffer i ”Jungfrukällan” (1960), en film som väckte oerhört starka reaktioner. En läkare gift med en schizofren kvinna i ”Såsom i en spegel” (1961). Han var en fiskare och snickare som tog livet av sig i ”Nattvardsgästerna” (1963). Plågad konstnär i ”Vargtimmen” (1968). En läkare och professor vars fru bedrog honom med Elliott Gould i internationella ”Beröringen” (1971).
Män som alla grubblade över det existentiella i tillvaron. Sådant var han bra på. Liksom att spela auktoritära män. Han hade både utseendet och rösten för det.
Man ska inte glömma hans distinkta stämma. Lars von Trier använde den, bara den, för en klassisk nedräkning i sin film ”Europa” (1991).
Hans svåraste roll
Med Bergmans internationella framgångar, fick även Max von Sydow en utlandskarriär. Först som Jesus i Hollywoodfilmen ”Mannen från Nasaret” (1965). Han har i intervjuer berättat att det var en jobbig period.
– Den svåraste rollen jag har spelat. Inte för att jag skulle prata engelska, utan för att jag var tvungen att upprätthålla en helig image hela tiden. Fick inte röka eller dricka så att någon såg det. Så fort inspelningen var över, återvände jag till Sverige. Det tog ett halvt år innan jag kände mig normal igen.
Sedan dess började han varva utländska och svenska uppdrag.
Rollen som Karl Oskar, mot Liv Ullmanns Kristina, i Jan Troells filmer ”Utvandrarna” (1971) och ”Nybyggarna” (1972) kommer han förstås för alltid att förknippas med, trots att SF Studios i höst drar igång en nyinspelning av Vilhelm Mobergs klassiska romaner.
När vi tänker på tiden när 1,3 miljoner fattiga svenskar lämnade landet för att söka lyckan i Amerika, ser nog de flesta Max von Sydow och Liv Ullmann framför sig. Med sin förhoppningsfulla blick som med tiden, när motgångarna hopades, blev allt mer uppgiven, förkroppsligade von Sydow perfekt allt som hade med den svenska utvandringen över Atlanten att göra.
Samarbetet med Jan Troell fortsatte framgångsrikt med ”Ingenjör Andrées luftfärd” (1982) och ”Hamsun” (1996).
Från Bond till Hasse & Tage
– Han var som de bästa skådespelarna; i stort sett självgående och behövde bara veta situationen. Det liv han gav åt scenen, det kändes alltid äkta. För mig var det en idealisk utgångspunkt eftersom jag inte hade någon teatererfarenhet eller hade jobbat med skådespelare innan, säger Jan Troell till Dagens Nyheter.
Många förknippar Max vyn Sodyow med allvarliga roller. Eller skurkroller. Sådana har han ofta fått i internationella filmer. Som Blofeld i James Bond-filmen ”Never say never again” (1983). Eller som avskyvärde Kejsar Ming i ”Blixt Gordon” (1980).
Men den mångsidige von Sydow var lika mycket på hemmaplan i komedier. Det bevisade han i två Hasse & Tage-filmer, ”Äppelkriget” (1971) och ”Ägget är löst!”.
Första Oscarsnomineringen kom 1989.
Danske regissören Bille August gjorde en storfilm efter en av dansk litteraturs storverk, ”Pelle erövraren” av Martin Andersen Nexø. En historia om unga grabben Pelle och hans åldrade far som 1877 anländer till en dansk bondgård, där pappan får jobb som dräng. Max von Sydow gav kött och blod åt den hunsade svensken. Filmen vann Guldpalmen i Cannes och Oscar som bästa utländska film. Max von Sydow själv vann dock inte någon skådespelar-Oscar, den gick till Dustin Hoffman för ”Rain man”.
Andra Oscarsnomineringen fick von Sydow för bästa biroll, i ”Extremt högt och otroligt nära”, efter en känd roman av Jonathan Safran Foer. Då vann Christopher Plummer för ”Beginners”. Ironiskt nog hade von Sydow nobbat just den rollen.
Om han ångrade det eller inte, har han aldrig uttalat sig om.
Ångrade sitt ”nej tack”
Det enda han definitivt har ångrat, är att han tackade nej till rollen som den onde biskop Vergérus i Ingmar Bergmans största film ”Fanny och Alexander” (1982). Skådespelarens utländska agent hade begärt ett för svenska förhållande på tok för högt gage, så i stället gick rollen till Jan Malmsjö.
Under senare år sa Max von Sydow mer eller mindre tack och adjö till sitt forna hemland.
Sedan 1997 var han gift med franska dokumentärfilmaren Catherine Brelet och från 2002 blev han fransk medborgare.
Det sista han gjorde i Sverige var Bille Augusts tv-filmatiseirng av Ingmar Bergmans manus till ”Enskilda samtal” (1996).
Med jämna mellanrum dök han upp på filmfestivalen i Cannes med något utländskt projekt, men han var föga frikostig med att möta svenska journalister. Därför har jag tyvärr aldrig haft någon pratstund med honom.
Under de sista tjugo åren gjorde han ett fåtal roller varje år. Men det var sannerligen inga dåliga filmer. När de allra största namnen behövde en tungviktare rent skådespelarmässigt i någon biroll, lyfte de luren till Max von Sydow.
Steven Spielberg i ”Minority report” (2002), Martin Scorsese i ”Shutter island” och Ridley Scott i ”Robin Hood” (båda 2010) är några exempel.
Han hade tidigare också gjort minnesvärda roller med Wim Wenders, Woody Allen (mästerverket ”Hannah och hennes systrar”) och Julian Schnabel.
”Star wars” och ”Game of thrones”
Även hos yngre filmälskare har han en plats i historien, via birollerna som Lor San Tekka i ”Star wars: Episode VII – The force awakens” (2015) och som Three-Eyed Raven i tv-serien ”Game of thrones” (2016).
Sista filmen som haft premiär med Max von Sydow är Thomas Vinterbergs ”Kursk” (2018), om en rysk ubåtskatastrof. Där spelade han hög rysk militär.
Det sista vi kommer att få se med honom på filmduken, är ”Echoes of the past”, av grekiske regissören Nicholas Dimitropoulos. Där spelar han en åldrad författare som ser tillbaka på händelser under andra världskriget.