Shanti Roney: Han sågade mig rejält
Hyllade skådespelaren om rollen som mannen som hjälpte till att lansera Mumintrollen
Publicerad 2021-06-01
Han har gjort ett 70-tal filmer och tv-serier. Ett otal pjäser på landets största teaterscener. Och är beundrad av sina kollegor. En sen fredagseftermiddag tog jag ett par öl med en av Sveriges bästa skådespelare – Shanti Roney, 50.
Det kom att handla om allt från sorgen efter Lars Norén till nya filmen ”Tove” och varför han under flera år parodierades i P3:s ”Mammas nya kille”.
– Jag har också undrat det. Det är väl mitt konstiga namn och den lite släpiga rösten, säger han och skrattar.
Jo, det är verkligen något med Shanti Roneys röst. Ingen svensk skådespelare har väl haft en röst så lätt att identifiera sedan Ernst-Hugo Järegårds (1928-1998) glansdagar. När jag nämner det, så är det så typiskt att Shanti då – blygsam som han är, ingen som framhäver sig själv – tar upp ett av de minst minnesvärda ögonblicken i sin karriär.
– Ernst-Hugo hade kört ut hela registret när han spelade Strindberg i PO Enquist-pjäsen ”Tribadernas natt” på Dramaten (1975). Sedan gjorde jag samma roll när Tommy Berggren satte upp pjäsen (2012) på Stockholms Stadsteater. Vi gjorde en mer lågmäld version. Det är möjligt jag var mer lik Strindberg, men… folk var nog lite besvikna, Ernst-Hugo-föreställningen var kanske roligare att se.
Skämt-Shanti hotar stoppa upp fimpen i röven
Och vi tar det där med parodin i radion direkt.
Under åren 2005-2009 var ett återkommande inslag hur den lite pretentiösa skådespelaren Shanti Roney (spelad av Olof Wretling) försökte blåsa liv i sina gamla högstadieuppsatser genom att läsa dem högt. Han ville alltid röka och hotade mot slutet av sketcherna att stoppa upp fimpen i röven på någon.
Shanti missade det mesta av detta. Han hade gift sig med danska Simone, scenograf på många av Lars von Triers filmer, och bodde då i Danmark.
– Jag har undrat varför det blev jag. Vi brukade åka upp med Lars Norén-pjäserna och spela dem i Umeå. Olof var väl engagerad i teaterkretsar och såg oss kanske på någon efterfest när jag rökte hela tiden. Jag vet inte.
(Olof Wretling har i en tidigare intervju sagt att det var en ren slump att det blev just Shanti Roney och att han beundrar honom mycket som skådespelare).
”Så sorgligt när Norén gick bort”
Just Lars Norén gick ju bort rätt nyligen, i januari, 76 år gammal, i sviterna av covid-19.
– Han är den som har betytt mest för mig som skådespelare, de år vi jobbade med stora projekt för Dramaten, Riksteatern och SVT.
– Jag kommer ihåg när vi gjorde succé med ”Personkrets 3:1” så sa Peter Andersson till mig: ”Det är synd att du är så ung och redan upplevt detta, du kommer kanske inte att uppleva något liknande igen”. Det var en sådan fullträff. Rätt pjäs, rätt regissör, rätt människor.
– Det var väldigt sorgligt när han gick bort. Den kanske största vi har haft. Hans sätt att skriva var unikt. De bästa texter jag jobbat med. Som Tjechov och Pinter, men ett steg längre.
Var ni kompisar också?
– Nej, det var en arbetsrelation. Fast träffades vi på gatan pratade vi förstås. Han var väldigt varm och så där. Undrade om han kunde hjälpa mig med något, jag var ju yngst i hans ”gäng”.
Har du läst de tusentals sidorna i hans dagböcker?
– Nä. Och jag vet inte om jag är nämnd.
Växte upp med familjen Cherry
Shanti Roney är född i Spånga i Stockholm men växte upp på landet i Skåne. Pappa Steve, engelsman, hade drivit musikklubb och -affär och konstgalleri och varit intendent på Moderna Museet och mamma Anita hade jobbat med olika konstprojekt innan familjen under gröna vågen flyttade söderut. Hon utbildade sig senare till lärare. Moki Cherry, mamma till artisterna Neneh och Eagle-Eye, hade köpt en före detta skola i Skåne. Familjen Roney köpte huset bredvid.
– Det var inget kollektiv, men det var sådan känsla. Ibland kom folk och bodde ett halvår hos oss. Vi var vänster, men det var mer musik och konst än politik. Vi odlade våra egna grönsaker. Jag var vegetarian från födseln till jag var 25-30, sedan tyckte jag det var spännande att pröva på något annat.
Så det var lite som i Lukas Moodysson-filmen ”Tillsammans” (2000) där du var med?
– Nä, de i filmen var mer städade än vi var (skratt).
På somrarna satte alla barnen upp egna pjäser. När DN kom för att intervjua musikern Don Cherry, föreslog han att journalisten skulle skriva om barnen i stället.
– Vi fick en jättestor artikel i DN och gick förstås igång på det. Sedan utvecklades det där. Vi turnerade och uppträdde i Stockholm och Köpenhamn. Gjorde någon grej för SVT. Satirer på vuxenvärlden och tv-program. Mina föräldrar sa: ”Bara du går ut 9:an får du göra vad du vill”. Så jag flyttade till Stockholm och gick teaterlinjen på Södra Latin. Där väcktes intresset på allvar för teater och pjäser. Jag var 19 när jag kom in på scenskolan i Göteborg. Där släppte blygheten i mig, jag upplevde en frihet på scenen.
”Stark kärlekshistoria”
Årskullen över Shanti på skolan gick blivande dramatikern och regissören Mattias Andersson, som sedan anlitade Shanti till sina allra första uppsättningar. Ett 30-tal år senare är Mattias chef på Dramaten. Där Shanti numera också är anställd.
Han tycks ha en ganska bekymmersfri inställning till hur han väljer vad han ska göra. Ibland behöver man helt enkelt dra in pengar. Ibland är det lysande manus och/eller sammanhang. Ibland gör man en pytteliten roll hos Lars von Trier (”Nymphomaniac”, 2013) för att han ju är en av världens bästa regissörer. Eller en huvudroll i Kjell Gredes (1936-2017) sista film (”Kommer du med mig då”, 2003) trots ett svagt manus, för att Shanti ville jobba med en legend inom svensk film.
Under våren har han setts i en biroll som strokeskadad make till Eva Melanders polis i SVT-serien ”Snöänglar”.
– Jag tyckte det var fina relationsscener med det paret. De har en ganska stark kärlekshistoria, de kämpar i katastrofen. Sedan vet jag inte hur det blev, vi fick stryka en del scener, inspelningen hamnade precis i den första coronasmällen.
Sågningen av hans åländska i ”Tove”
Från och med fredag 28 maj kan vi se Shanti som Atos Wirtanen (1906-1979) i ”Tove”, den finska succéfilmen om Mumintrollens skapare Tove Jansson (1914-2001) som ung konstnär, precis i början av karriären.
Wirtanen var känd tidningsman, politiker på vänsterkanten, hade ett förhållande med Jansson och blev förebild för Snusmumriken.
– För många är Tove Jansson den typiska mystanten. Men i filmen är hon ung, vild, öppen och före sin tid. Atos som tidningsman var den som gav henne möjlighet att tjäna pengar på Mumintrollen. Han föreslog att hon skulle göra en seriestrip i veckan till hans tidning. Sedan hade de en av-och-på-relation.
Hur var det att prata åländska?
– Svårt. SVT:s Fredrik Sahlin sågade mig rejält. Jag tror han trodde jag skulle prata finlandssvenska. Men åländska låter väldigt märkligt. Lite dalmål, lite uppländskt, lite finlandssvenskt. Och inte ens finnarna på inspelningen visste riktigt. Jag är stolt att vara nominerad till en Jussi för bästa biroll.
– Alma Pöysti som spelar Tove hade det tuffare. Det är inte lätt att gestalta ett nationalhelgon.
Shanti Roney om…
… vad publiken främst förknippar honom med:
– På teatern är det utan tvekan ”Personkrets 3:1”. Ute på sta'n är det ”Tusenbröder”. Även yngre generationer verkar ha sett den. Ett genomslag jag inte märkte av, då, för då bodde jag i Danmark. Och så ”Tillsammans” också.
… rollen som polismördare i ”Beck – Hämndens pris” (2001):
– Det var slumpartat att filmen blev omtalad i samband med Malexander-morden. Det hade varit osmakligt att anspela på det, filmen gjordes ju innan det hände. Jag kastades in i den med bara några dagars varsel. Någon annan skulle ha gjort rollen. När jag blev Guldbagge-nominerad gratulerade producenterna och sa ”du är den första av tusentals som jobbat med de här filmerna som blivit nominerad”.
… att spela Clark Olofsson i ”Norrmalmstorg” (2003), om gisslandramat:
– Jag har inte alls kopplat vad regissören såg för likheter. Men det är ganska enormt att händelsen skapade ett nytt utryck, Stockholmsyndromet. Jag är med i den nya USA-versionen (”Stockholm”, 2018) också. Var ett par dagar i Toronto och spelade in. Där spelar jag Olof Palme. Men jag har inte sett någon av filmerna.
… att hoppa mellan Stockholms Stadsteater och Dramaten:
– Traditionen att vara på en teater, den grejen är slut. Benny Fredriksson gillade mig och erbjöd fast kontrakt på Stadsteatern. Sedan flyttade två regissörer jag gillar – Alexander Mørk-Eidem och Eirik Stubø – till Dramaten. Då tog jag tjänstledigt och följde med. Sedan kom Mattias (Andersson) dit. Då valde jag att vara på Dramaten.
– Nu hoppas jag vi någon gång kan spela ”Berusade”, som lades ned en vecka innan premiären på grund av corona. Och att vi tar upp ”Linje Lusta” igen. Fast den är inte så coronavänlig, med all närhet och svett…
… varför det ständigt bråkas på de stora teatrarna:
– Det är en bransch i förändring med vissa strukturella problem man måsta ta tag i. Men vi får inte glömma att skådespeleri är ett prestationsyrke. Att vissa då hamnar i kläm, att det alltid finns olika läger.
… sitt ovanliga namn:
– Shanti är indiskt, det betyder fred. Min pappa är numera gift med en indisk kvinna och bor normalt i ett hus norr om Calcutta under vinterhalvåret. Vi som växte upp i Skåne ihop hade alla annorlunda namn. Eagle-Eye och Neneh. Mina systrar heter Marimba och Nunu.
… livet under corona:
– Det är fullt upp med att motivera barnen som har distansundervisning. Min dotter känner att hennes ungdom bara försvinner. Hon skulle ut och resa i fjol och hamnade på sommarstället i Skåne. Nu är kanske den här sommaren också körd.