Claes Malmberg gör ”Hundraåringen” till något man inte riktigt förväntar sig

Publicerad 2022-07-01

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Hundraåringen

Dramatisering och regi: Niklas Holtne. Med Claes Malmberg i alla roller.

Spelas på Tjolöholm till och med 7 augusti.
Sedan på turné:
Oktober: 5 Västerås, 6 Gävle, 7 Nylöping, 12 Vara, 13 Hässleholm, 14 Värnamo, 15 Örebro, 18 Göteborg, 19 Uddevalla, 20 Borås, 21 Jönköping, 23 Halmstad, 25 Kungsbacka, 27 Helsingborg, 28 Malmö, 29 Lund.
November: 3 Kristianstad, 4 Karlskrona.

Många har läst boken. Och/eller sett filmen.
Claes Malmbergs ”Hundraåringen” är ändå inte alls riktigt som man förväntar sig. Och det är menat som beröm.

När Johan Rheborg hade premiär på ”En man som heter Ove” i januari 2015 gjorde han något vi aldrig riktigt sett förut. Gav i en helt suverän monologpjäs kropp, ansikte och känslor åt den 59-årige surgubben och alla andra karaktärer i Fredrik Backmans succéroman.

Då hade ännu inte Hannes Holms så småningom Oscarsnominerade film med Rolf Lassgård ens börjat spelas in.

Claes Malmbergs ”Hundraåringen”

Nu gör Claes Malmberg samma sak med Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Världssuccé som bok 2009. Stor filmsuccé i regi av Felix Herngren fyra år senare.

Konceptet är det samma, receptet helt annorlunda.

Kärnan i boken är förstås kvar. 100-årige Allan Karlsson rymmer från ålderdomshemmet på sin födelsedag, träffar ett antal färgstarka människor och flyr från ett antal mc-gängsmedlemmar vars pengar han tagit. Parallellt får vi i tillbakablickar se hans äventyrliga tidigare liv, där han, ofta av rena slumpen, stöter på världsledare och är med om att uppfinna atombomben.

Men skillnaderna är större än likheterna i hur dessa komiska skådespelare har tacklat succéböckerna.

Malmberg kliver in och ut ur roller genom klädbyten och andra fiffiga lösningar. Han har också hjälp av en anonym scenarbetare som drar in stora skåp som innehåller sinnrika scenografiska lösningar som tar oss till andra platser och tidpunkter.

Till det kommer Bennet Fagerlunds effektivt stämningshöjande musik och diverse ljud- och ljuseffekter.

Man har också lite respektlöst lagt till några saker som inte är med i boken. Men det är gjort i samma anda och tillhör det som lockar flest skratt hos publiken. Kanske för att det lite grann då kommer som överraskningar. Jag har en känsla av att rätt många i det fullsatta magasinet har läst boken och/eller sett filmen och kan fylla i saker själva också.

Claes Malmbergs ”Hundraåringen”


Några gånger kliver Malmberg liksom ut ur rollen och skojar lite om något problem vid tillkomsten av föreställningen eller om sin egen rondör, något som får betydelse i en härligt skruvad scen. Metahumor i precis lagom doser.

Tempot är kanske lite sävligt ibland, men det handlar ju trots allt om en 100-åring.

Som helhet mycket underhållande. Kommer säkert att fungera som turné i höst också. Men slutscenen kan aldrig bli lika vacker som just på Tjolöholms slott. Nästan lika läckert som när popartisten Joe Jackson tidigt på 1980-talet avslutade en konsert på Göta Lejon genom att vandra genom publikhavet, öppna dörrarna och försvinna ut på Götgatan…

Claes Malmbergs ”Hundraåringen”
Rockbjörnen