Vanna Rosenberg: Min ungdom var präglad av olycklig kärlek
Berättar om nya filmen, drömmarna – och farmors goda råd
Publicerad 2022-02-12
Vanna Rosenberg är en av vår tids främsta komedienner.
Men hon bär också på ett stort allvar – hennes farföräldrar överlevde Förintelsen.
– Min farmor blev en människa som inte skyggade för något. Hon hade varit med om det värsta och överlevt.
En svag doft av popcorn, ett dämpat ljus och en känsla av förväntan. Det är morgon och biografen Saga i Stockholm är ännu folktom. Vanna Rosenberg är en minut tidig och stannar upp en sekund när hon klivit in genom dörren.
För henne har biografer blivit en symbol för drömmar och eskapism.
– Vi har väl alla en flyktmekanism och en vilja att fly verkligheten en stund, säger hon och sätter sig till rätta i en röd sammetsfåtölj.
Hon är aktuell i filmen ”Tills solen går upp” som handlar om just drömmar. I filmen träffar hennes rollfigur Hanna sin ungdomskärlek Peder, som spelas av Mikael Persbrandt. Trots att de båda lever i stabila äktenskap så dras de fortfarande till varandra. Men av en slump finner de ett sätt att leva i både dröm och verklighet.
– Ungdomskärlek är alltid stoff för drömmar och det är lätt att fantisera om hur livet kunde ha blivit.
Hon skakar lätt på huvudet när hennes egen ungdomskärlek kommer på tal.
– Hela min ungdomstid var präglad av olycklig kärlek. Jag upplevde att jag hade många stränga kritiker runt omkring mig som styrde och ställde med mitt självförtroende. Jag var som ett flugpapper med klister och alla hårda ord fastnade. Jag hade svårt att förstå kärlekens spel, det kändes så banalt och tillrättalagt och för mig var det som att läsa blindskrift. Jag förstod inte signalerna och förstår dem väl fortfarande inte, säger hon.
– Jag skulle inte ha en chans i dagens dejtingklimat. Tur att jag inte behöver tänka på det.
Sedan 13 år tillbaka är hon lyckligt gift med filmproducenten Ulf Synnerholm och paret har två barn.
– Det var inget spel med Ulf, allt var lätt och självklart och det var precis vad jag föll för. Det är väl så kärleken ska vara, enkel men inte banal.
Redan som liten var Vanna Rosenberg full av drömmar. Hon pendlade mellan att vilja bli dykare, kassörska och skådespelare och hon rörde sig fritt mellan fantasins världar och verkligheten. I trädgården fanns ett klätterträd med en trädklyka som var som gjord för dagdrömmar.
Vännen och kollegan Henrik Dorsin har med kärlek beskrivit Vanna Rosenberg som ”Sveriges mest pretentiösa människa” och kanske fanns draget redan som barn.
– Jag skrev mycket dikter och berättelser och visst, jag var nog rätt pretto. Men jag byter gärna ut pretentiös mot ambitiös, vilket i och för sig kanske blir just pretentiöst.
Hon hade kunnat bli kvar i klätterträdet, utvecklat sitt skrivande för att sedan gå i sin pappas fotspår som författare. Men i stället bildade olika tillfälligheter ett pussel och hon provspelade för en roll i filmen ”Agnes Cecilia”.
Nu har Vanna Rosenberg 30 år i branschen och hon har gått från att spela tonåring på film till att spela karaktären som drömmer sig tillbaka till tonåren.
Men vuxen? Dit varken strävar hon – eller har kommit.
– En skådespelare blir aldrig vuxen. Människan är en lekande varelse, men många av oss har inte tid att leka. Som skådespelare leker jag mig fram till en vuxen slutsats, det är ett utforskande som kräver tillgång till olika åldrar inom mig. Ibland när jag kommer hem på kvällen och min familj frågar hur jag haft det så säger jag att jag har tramsat. Men det är genomtänkt trams, med substans.
Hon tystnar.
– Som förälder är det tvärtom, där har jag tillägnats rollen att förstå allt och det är både en välsignelse och förbannelse. Men på jobbet måste jag vara nyfiken och fördomsfri som ett barn, för att förstå.
Hon har spelat en rad roller genom åren men ofta återkommit till komedin och har utan tvekan etablerat sig som en av vår tids främsta komedienner. Hon beskriver skrattet som ett ventilationssystem vi alla behöver och humor som en gemensam och allmän blick på omvärlden.
Sekunden innan hon går ut på scen brukar hon fundera kring publikens fnissiga fonologi.
– Varje publik skapar sin egen orkester av skratt. Ibland är den intensiv och skarp, andra kvällar är den mer lågmäld och drar genom publiken som en våg. Men det finns ingen större samhörighet än att förenas i ett skratt och varje gång vi gör det blir världen lite snällare.
Men det är inte bara ljus i Vanna Rosenbergs liv. Hennes farföräldrar överlevde Förintelsen, något som hennes pappa Göran Rosenberg skildrat i sin Augustbelönade bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”.
– Den andra generationen har en form av trauma, som ligger nära och inte sällan tystats ner som en mörk familjehemlighet. För tredje generationen har en del hemligheter lyfts fram i ljuset och det medför ett annat slags ansvar.
Hennes farmor och farfar träffades före kriget men slets isär i lägren. Innan de skildes åt lovade de varandra att om de överlevde skulle de vänta i två år på den andre.
– Det finns något väldigt starkt och rent i det. De fann kärleken och kanske bidrog kärleken till att de överlevde. De vågade hoppas på ett annat liv.
Under Vanna Rosenbergs uppväxt fanns historien ständigt närvarande, men sällan som ett kompakt mörker utan snarare för att belysa det som fanns att glädjas åt.
– Min farmor blev en människa som inte skyggade för något. Hon hade varit med om det värsta och överlevt. Ondska är svår att beskriva och det fanns formuleringar hon återkom till som präglade mig. Men framför allt försökte hon få oss att förstå hur värdefullt livet var. Det kunde vara en födelsedag vi firade, en måltid vi delade, där hon verkligen försökte få oss att förstå storheten i att vi satt där tillsammans.
– Min farmor sa alltid att man ”inte kan jämföra sorger”. Men jag kunde ändå känna en skuld om jag klagade och ett ansvar att göra gott och bra. Jag försökte att inte gnälla över ”futteliteter”.
Futteliteter?
– Visst är det ett fint ord? Jag tror att farmor hade rätt. Vi människor behöver bli påminda om att problem kan ha olika tyngd. Vi behöver ha lite mer ”tjolahopp” i sinnet ibland, säger Vanna Rosenberg.
Senast jag ...
… asgarvade: ”När jag spelade på Scalateatern och Johan Ulveson kom utklädd i sin fula muskostym. Han är en otroligt rolig människa som är lätt att tycka om.”
… hänfördes: ”När jag såg ’Sound of music’ på Kulturhuset med mina barn. Jag blir ofta hänförd och uppfylld av musikaler.”
… blev smått förälskad: ”Jag blir ofta förälskad. I min hund Poppe. Eller i mina vänner för att de är så kloka och öppna.”
… fick ett oväntat samtal: ”Om det ändå hände någon gång! Men jo, när min mammas vän som jag aldrig träffat ringde mig för att berätta sina minnen om mamma. Det var fantastiskt.”
… var totalt närvarande: ”Överlag försöker jag vara totalt närvarande som förälder. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte i ett mobiltätt hem. Där behöver man ju också hitta någon som vill närvara med en. Men nattningarna är mobilfria och närvarotäta.”
… att spela mot Mikael Persbrandt: ”Det var lärorikt och roligt, engagerat och lugnt på samma gång. Vi trivdes väldigt bra ihop. Filmen spelades in under pandemins första veckor och vi testades varje dag, tills våra näsgångar var helt såriga. Det var märkligt att spela in en romantisk komedi i en pandemi.”
… sociala medier: ”Sociala medier är som ett Dantes inferno, en svavelosande plats där bitterhet odlas. Nu tog jag i, men jag tror att det är svårt att förhålla sig till på ett sunt sätt. Jag är inte alls opåverkad av det, men det är en sorts hypnos med farligt bakrus.”
… naturen: ”Jag är bokstavligt talat naturtrogen. Det händer något med mig när jag tar mig en halvtimme från myllret.”