Bob Dylan har aldrig varit bättre

Per Bjurman om legendarens nya skiva

Bob Dylans ”Rough And Rowdy Ways” hyllas av Per Bjurman.

NEW YORK. Det känns absurt att ens tänka och direkt befängt att säga högt, men faktiskt:

Nya ”Rough and rowdy ways” är ett av de bästa, mest inspirerande album Bob Dylan någonsin gett ut.

Efter den gångna veckans veritabla parad av så kallade Dylan-män som talat i tungor om ”Rough and rowdy ways” är behovet av ytterligare en dito ute i samma ärende måhända begränsat, men den utlede får ursäkta – jag kan helt enkelt inte låta bli.

Det är för kolossalt, för omvälvande, att en 79-åring som skivdebuterade 1962 nu – 58 år senare – kramar ur sig ett mästerverk som lätt mäter sig med de mest ikoniska titlarna i en katalog a’ 39 original-utgåvor.

Utgjorde själva majbrasan mitt i nuet

Klenoderna från 60- och 70-talet harmonierade förstås bättre med de epokernas unga samtidskultur – det går väl till och med att säga att några av dem utgjorde själva majbrasan mitt i nuet – men i fråga om inspiration och kreativitet och livfull energi ger och kittlar denna 2020-giv lika mycket som vilken ”Blonde on blonde”, ”Another Side of…” och ”Blood on the tracks” som helst.

Jo, jag menar faktiskt det.

Det sprakande ordflödet i sjuttonminuterseposet ”Murder most foul” – dessbättre inte det ödesmättade farväl vi först, lätt chockade, trodde att det var – går igen i åtskilliga nummer. Han dansar fram längs en nyasfalterad ”Desolation row” och halsbrytande bilder, referenser, rim och one-liners skinande som rent guld liksom bara faller av honom, likt pollenfrön från ett barrträd. Roligt har han också. Exempelvis ”Black rider” rymmer ordvändningar det är svårt att inte skratta rakt ut åt. 

Strör ord omkring sig som glittrar

Den musikaliska inramningen består – också det bekant från första singeln – ofta av av spröda, svärtade, nästan skissartade stämningar snarare än regelrätta låtar, vävda med en lyhördhet bara musiker av en alldeles särskild sort besitter. I love it. Men har heller inget emot smutsiga bluesdängan ”Goodbye Jimmy Reed”. Addera ett pistolskott i introt och vi har en ny ”Highway 61”.

Allra bäst är ”Key West”. Ackompanjerad av inte så mycket mer än ett The Band-färgat dragspel stävar vår vän ner längs Overseas Highway, mot The Last Resort, och strör ord omkring sig som glittrar i kapp med mexikanska gulfens turkosa vågor.

“Key West is the place to be/If you’re lookin’ for immortality/Key West is paradise divine/Key West is fine and fair, if you’ve lost your mind/You’ll find it there/Key West is on the horizon line”.

Ja, jag säger det igen – Bob Dylan har aldrig varit bättre.

Orsaker till extas

Bob Dylan – Rough and rowdy ways (Album)

– För att travestera en 23 år gammal klassiker: Håkan Steen har rätt. Nya Dylan är en klockren femtaggare.

The King of Staten Island (Film)

– Det bästa som kommit från den miserabla ön söder om Manhattan sedan Wu-Tang Clan.

Ulf Lundell – Vardagar 3 (Roman)

– Storartad läsupplevelse.

Följ ämnen i artikeln