Sveriges beslut är tydligen mitt ansvar
HOLLYWOOD. Det spelar ingen roll hur länge man bor i ett annat land – man är och förblir svensk.
Men det här är inget inlägg i någon invandringsdebatt.
Det är mer en reflektion över hur det är att ofrivilligt bli någon slags representant för sitt lands beslut.
29 år har passerat sedan jag packade två resväskor och en Macintosh II-dator och drog till USA på vinst och förlust.
Då såg jag på det här landet med stora, imponerande ögon. Jag kunde inte förstå vem som gick på Good Guys klockan tre om morgonen i Beverly Center och köpte högtalarsladd.
Men jag gillade att man vid samma tidpunkt nästan ensam kunde botanisera bland matvarorna på Ralphs. Såg man en annan kund var det oftast någon som hasade omkring i pyjamas, på jakt efter något som skulle få dem att somna.
Jag älskade också att man kunde handla alkohol i vilken stormarknad som helst, eller i en spritbutik på hörnet.
Sedan dess har sån bekvämlighet blivit vardag (även om Good Guys för länge sedan gått omkull). Nu när jag någon gång om året besöker det gamla landet händer det att jag trasslar till det eftersom jag nästan förväntar mig att det ska vara där som det är här.
Men så är det ju inte.
Trots min egna upptäckta amerikanisering innebär det inte att den omgivning som känner mig ser mig som något annat än svensk.
Begick folkmord
Därför har den här pandemin varit omtumlande.
I början, när världen stängde ner och Sverige valde egen kurs, var folk nyfikna. De som var mot isoleringen såg landet i norra Europa som frihetens bastion. De som var för ansåg att ”vi” med berått mod begick folkmord.
Uppfattningarna delade de gärna med sig av.
– Hur går det i Sverige nu? Jag hör att ni kör ert eget race, löd inte sällan öppningsfrågan.
Sen, utan att invänta svar, kom långa utläggningar om varför Sverige antingen var ute och cyklade eller verkade göra allt precis rätt.
Numer har den sistnämnda gruppen helt försvunnit. I stället kommer små skadeglada stick om antalet döda och kurvor som pekar åt fel håll och bekanta vill veta vad jag tycker.
Att jag försöker förklara att jag inte har så stor koll efter att ha flyttat från Sverige när det fortfarande fanns postkontor i varenda stad avfärdas. Något måste jag ju veta om den utstakade kursen? Eller som grannen upplyste mig om i förrgår efter att jag nere på gården inte kunnat rabbla den senaste, blågula corona-statistiken:
– Du är ju ändå svensk.